- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
320

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Mötet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

VIII.

Mötet.



Det är oftast så, att människans bäst anlagda planer —
när de äro sådana, att de kunna få namn af ränker — leda
ej blott på sidan om det mål, som afsetts, utan stundom till
alldeles motsatsen. Hvad Johan Wale så slugt hade beräknat
och anlagt, det hade misslyckats, men i stället inträffade hvad
han minst af allt velat tillåta — ett sammanträffande mellan
Agnes och Herman Berman.

Denne hade, sedan han blifvit ensam, ej kunnat uthärda
den oro, som betagit honom, och under trycket af den
overksamhet, hvartill han var dömd, förstorades allt för hans
upprörda inbillning; den fara, som han inbillade sig hota Agnes,
syntes honom oöfvervinnelig, och på samma gång steg hans
fruktan till den höjd, att han knappast mera var herre öfver
sig själf.

Och ingen fanns, som kunde skingra hans mörka tankar.
Fader Johannes hade icke varit synlig, alltsedan uppträdet
med fru Richissa, fostermodern sysslade bland sina tärnor i
dagligstugan, Erik hördes icke af, och icke ens Kerstin lät
se sig. Slutligen fram emot aftonen kunde han icke längre
styra sin otålighet. En inre stämma dref honom ut och,
trotsande hvarje förbud, gick han ned från loftet och ut bland
träden utanför byggnaden, där han satte sig på en sten,
hvarifrån man hade en behaglig utsikt öfver den solbelysta dalen,
där strömmen sorlande flöt fram till sjön.

Det var en mild och vacker sommarafton, och Herman
inandades med välbehag de friska ångorna från gräs och
blommor. En svag vindfläkt drog fram norr ifrån och satte
trädens kronor i sakta rörelse. Han tyckte sig känna, huru
hans krafter växte med hvarje andedrag. Som en följd däraf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:28:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/engelbrekt/0324.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free