Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nu är faran öfver», sade han till henne, »och I kunnen
vara utan fruktan, ädla jungfru ... Hafven I låtit sända bud
till grefven, eder fader ...? Säg, moder, hafven I sändt bud?»
Det var med en viss oro, som spörjsmålen gjordes, och
fostermodern skyndade att bejaka dem.
Ljud af en mängd hästfötter, som hördes på afstånd,
tillkännagaf äfven, att en ryttarskara nalkades, och man kunde
långt bort på vägen åt fogdegården se grefven komma
ridande, åtföljd af ett par svenner.
»Är det sant, hvad man sagt mig», frågade därunder
Herman och såg på Agnes, »är det sant, att eder fader drager
bort ifrån berget i morgon?»
»Ja», svarade Agnes.
»Hafven då tack, stolts jungfru,» återtog Herman, men
afbröt sig plötsligt, som om han funnit det besynnerligt, att
han haft den högborna jungfrun att tacka för något. Han
tänkte nämligen uppå, att hvad Kerstin sagt honom och hvad
han själf trodde sig hafva sett borde vara en hemlighet. Han
hjälptes ur sin förlägenhet af Agnes själf.
»I hafven intet att tacka mig för», sade hon, »men jag
eder för mycket ... jag skall aldrig glömma eder raska
handling på Jätturn.»
Därmed räckte hon ungersvennen sin hand.
Herman fattade den och såg flickan in i ögat. Detta
handslag var liksom ett grepp, hvarigenom den förtrollning
häfdes, hvari den härliga flickan hållit honom.
»Jag vore lycklig», sade han, »om den handlingen gjorde
eder städse till min gäldenär. Det är dock något inom mig,
som säger mig, att jag har eder att tacka för så mycket och
mera.»
Han höll fortfarande jungfruns hand i sin, och han kände,
hur den darrade. Fostermodern hade skyndat fram till den
lilla porten, som hon stängde, medan hon såg grefven rida
där förbi fram emot stora gårdsporten. De båda unga stodo
därför så godt som ensamma.
»Så har man sagt mig», fortsatte Herman, »att riddaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
