Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Objudna gäster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på hösten i rådsherrarnas närvaro, hade retat hans fåfänga
till det yttersta. Men han förstod att svälja sin vrede och
afbida tiden. Nu redde han sig till att låta sin vredes
flammor fritt utbryta, nu skulle dessa bönder rätt lära känna
honom. Ve, ve öfver dem och — Engelbrekt.
Han hade gått mycket försiktigt tillväga. Lejonjägaren
retar icke onödigtvis sitt byte. Han hade icke varit med sin
fot norr om Dalälfven, och äfven Johan Wale hade hållit sig
mycket stilla under hösten och öfver julen. Men frampå
nyåret hade Jösse genom Johan Wale och hans svenner sökt
indrifva skatten. Det skedde utan att väcka något uppseende
och — antingen nu sinnena verkligen voro lugnare, eller man
insett omöjligheten att kämpa mot udden — nog af, skatterna
inflöto till en del. Det var ett försök att känna sig för, och
när det lyckades, drog han icke i betänkande att fortsätta.
Men allt detta var dock endast småsaker mot hvad han
nu hade i sinnet. Hans hämnd skulle blifva lysande. Nu
ville han efter påsken draga upp i Dalarna med all sin makt.
Han väntade blott på kungens bref, för att anställa en
förfärlig hemsökelse däruppe. Och först af alla skulle den djärfve
Engelbrekt falla.
Mången gång hade den ädle fogden i sitt rum på slottet
i Västerås frossat vid tanken på den stund, då hans ögon
skulle se denne mans hufvud falla för bödelssvärdet. Och
hans ögon hade lågat därvid, och hans mun hade dragit sig
till ett vidrigt leende, medan hvarje gång ett grand lagts till
eller tagits bort, för att göra offrets pina så djäfvulskt svår,
och hans egen njutning så öfversvinnelig som möjligt. Nu
nalkades den så länge och så ihärdigt afbidade stunden, och
Jösse Eriksson hade icke sparat på något, icke ens på sina
egna fyrkar, för att kunna uppträda med tillräcklig kraft och
slå till ett slag, som med ens skulle krossa allt.
Till dessa förberedelser hörde äfven att stå på riktigt god
fot med de svenska herrarna, åtminstone de inflytelserikaste
bland dem. Ett förträffligt tillfälle erbjöd sig vid midfastan
detta år. En bland de äldste i rådet, den gamle riddaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
