- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
51

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tanke, vi vilja alla freden. Det är i afseende på villkoren för
fredens bibehållande, som våra meningar äro skiljaktiga. Om
dessa villkor hafva vi dock minst ordat.»

»Och hvad skulle eder mening vara om dem?» sporde
Nils Stensson, hånligt mätande med blickarna grefven från
hufvud till fot.

»Åtminstone ingen annan», svarade grefven med lugn
värdighet, »än att den öfverensstämmer med riksens råds
åtgörande i höstas. Jag drager mig väl till minnes, hurusom
då de redlige männen af Dala svuro en dyr ed, att icke vidare
erlägga någon skatt till den nuvarande fogden. Därmed läto
sig riksens råd nöja, och enligt min och säkert allas eder
tanke hoppades vi då, att genom vår nådige herre konungens
åtgärd något sådant icke heller mera skulle komma i fråga.
Men samme fogde sitter kvar på slottet, och jag ställer det
till eder, medbröder af riksens råd, hurvida vi nu kunna
göra om intet den ed, som vi då stillatigande hörde den ädle
bergsmannen här och dalamännen svärja. Snarare synes det
mig då, som om rådet själft skulle hafva skulden till detta
förnyade uttåg från Dalarna, enär intet från rådets sida i
detta afseende blifvit gjordt till borttagande af själfva roten
till det onda.»

Liksom i vredesmod öfver hvad han hörde grefven yttra,
vände herr Ture häftigt om sin häst, och innan någon hann
tänka därpå, ilade han i sporrstreck bortåt vägen mot staden.
De öfrige herrarne hörde stillatigande på grefven, och de måste
för sig själfva erkänna, att det låg sanning i hans ord. Men
deras blickar hvilade med en viss bitterhet på talarens ädla
ansikte, och man kunde väl sluta till, att den utländske
grefven efter denna dag ej skulle få upplefva många fredliga
stunder med de ädla herrarne af rådet. Grefvens blick sökte,
när han slutade sitt tal, Engelbrekts, och där låg i den
liksom en fråga, om han inte infriat sitt löfte från dagarna
af deras första bekantskap om våren i Säter och på
Kopparberget.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:28:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/engelbrekt/0391.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free