Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man kallar det för fisk, så kan man äta så mycket kött, man
åstundar. Se saken betyder intet, namnet allt ... det har nu
min vän, köksmästaren, lärt mig utantill.»
Under det han mumlade detta helt sakta för sig själf,
hade han hunnit dörren och öppnat den. Han stod länge och
öfvervägde, om han borde lämna fången eller icke, men till
slut stod ölstånkan så lockande för hans inbillning och oset
från de många läckerheterna, hvilka vankats till
herremiddagen och hvilka alla, ehuru de buro namn af allt möjligt
på fisk, dock kittlade luktorganen på ett sätt, som antydde
något helt annat — detta blef honom för öfvermäktigt. Han
störtade ut och stängde dörren med en fart, som väckte både
fångens och hans väktares förvåning.
Men den samvetsgranne mäster Jörgen märkte icke i sin
ifver, när han tillslöt dörren, att alldeles invid honom befann
sig ett väsen, som otåligt afbidade hans försvinnande. Icke
heller kunde han höra, att en hand strax efter honom fattade
dörrlåset. De innevarande hörde det knappast heller.
Endast fången såg med ofrånvänd blick åt dörren, och
på det underliga minspelet i hans ansikte märkte svennerna
hvilka hade satt sig med ryggarna mot dörren, att något där
tilldrog sig.
De vände sig om och sågo en kvinnoskepnad glida in i
rummet. Hon var beslöjad; men när hon tagit några steg
fram på golfvet, slog hon slöjan tillbaka.
Det var Agnes.
En förfärlig blekhet betäckte de sköna dragen, men det
var icke den blekhet, som är rädslans och försagdhetens, utan
den som lika ofta betecknar en kraftfull viljas genomkämpade
och afslutade strid. Det visade elden ur de stora mörka
ögonen, och en mäktig andekraft liksom utströmmade ifrån hela
hennes väsen.
Äfven de råa svennerna voro känsliga därför. De reste
sig upp från bänken, där de tagit plats på ömse sidor om
fången, och sågo på den framskridande sköna flickan med
blickar, hvari förvåning och skygghet stredo om väldet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
