Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Herman, Herman!» utropade Agnes vid dessa den
fångnes ord och störtade fram emot honom, sökande fatta hans
hand, »har du ett ögonblick kunnat tro, att jag, att grefvens
af Ewersten dotter ... nej, nej, tag tillbaka dina ord, se, jag
ber dig därom på mina knän!»
Och hon sjönk, öfvermäktigad af rörelse, ned emot golfvet,
förgäfves famnande efter den hand, som för sent räcktes
henne. Men ögonblickligt vek det bittra bort ur Hermans
anlete, och han böjde sig ned och lyftade upp den gråtande
flickan.
»Förlåt mig, förlåt mig», hviskade han ömt, »men långa
nätters förtviflan hafva bränt in i min själ den tron, att ...
Ack, se ej på mig så, jag tror det icke mera! Förlåt mig,
jag har kunnat bedraga mig ... Och frukten icke, stolts
jungfru, att jag skall förnya mitt spörsmål ... Stolthet har jag
fått i arf, jag tigger aldrig om min lycka. Han hade rätt,
min fosterfaders vän, den fromme patern — bondesonens lycka
växer ej på herremannens jord.»
En skugga af den försvunna dysterheten drog åter öfver
hans panna.
Agnes frigjorde sig från hans stöd och såg på honom
med en blick så full af oro och smärta, att mörkret i hans
anlete flyktade.
»Jag förstår eder ej», sade hon, »när jag såg eder komma
om aftonen där i slottsträdgården, blek ännu efter edert
knappt läkta sår och den sjukdom, som blef följden af eder
oförsiktighet, när min faders svenner förde eder till
Gripsholm ... ack, jag var så glad, när jag åter såg eder lika frisk
och stark som den dagen, då edert mäktiga svärd gaf friheten
åter åt den stackars gamla kvinnan vid Borganäs! Se,
därför log min mun, och därför lekte skämtet på min tunga;
det spörsmål, I gjorde mig ...»
»Tyst, tyst, stolts jungfru, minnen mig icke därpå, I
ären född grefvinna, jag är bondeson. I mitt fängelse har
jag haft tid att tänka därpå ... Det är sant, jag älskar eder,
men min kärlek skall lefva fången i mitt bröst. I skolen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
