- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
62

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

r, 2

ENGELBREKT ENGELBREKTSSON.

»Han sade mig, att jag skulle lämna mitt svärd, jag var
grefvens af Ewersten fånge!»

»Allsmäktige Gud! Det är icke möjligt, nej, nej, Herman,
det är icke möjligt?»

»Dessa kedjor ljuga icke», svarade svennen vemodigt, »de
tryckte dock tyngie i tornet på eder faders slott än här.
Mörka tankar hafva sedan dess haft makt med mig, och
därunder har jag äfven tänkt ondt om eder, stolts jungfru. Nu
är jag i himmelen igen, min helgonbild står åter ren
framför mig . . . ack, ve mig, som någonsin kunnat tro eder om
svek . .. Eder fader ...»

»Min fader», vidtog Agnes med fasthet, »min fader skall
själf lösa edra kedjor, och tungt skall hans hand falla på den,
som vågat förgripa sig på hans gäst. Han är här på slottet,
om några ögonblick skolen I vara fri, och sedan ...»

»Är det sant, som I sägen, stolts jungfru, att sveket icke
är eder faders, så må Gud i himlen förlåta honom, som
kommit mig att förbanna eder faders namn! Och jag tror eder .. .
ja, jag tror eder, Agnes’ fader kan icke öfva nidingsverk.
Om ban kan lösa mina kedjor, det står i Herrans hand,
men sägen honom, att Herman Berman skall vara sitt löfte
trogen.»

»Yäl taladt, ungersven!» hördes en stämma tätt bakom
dem, »det löftet skall jag hjälpa eder att hålla.»

Agnes och Herman vände sig om. Deras blickar mötte
Johan Wale.

De hade ej märkt hans inträde, och dörren hade öppnats
så tyst, och fogdens steg hade varit så ljudlösa, att hans
inträde skulle hafva undgått deras uppmärksamhet, äfven om
de varit mindre upptagna af sitt ämne, än de voro. Hade
de sett det djäfvulska leende, som krusade fogdens läpp, när
han skred fram öfver golfvet, och den förtärande elden i
hans öga, så hade fasan och harmen öfver hans uppträdande
knappast blifvit större, än den var dessförutan.

»Det tyckes vara mitt öde, att alltid afbryta eder, stolts
jungfru, när I hafven något samtal med denne mannen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:04:53 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/engelbrekt/0402.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free