Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och så visst som han räddat min moders lif, så visst skall
jag nu rädda hans, eller ock ser du mig nu sista gången,
Engelbrekt.»
Både Engelbrekt och munken fattade gossens händer, och
han måste utförligt berätta, huru han lyckats klättra öfver
muren på Borganäs åt sjösidan och i nattens tystnad smugit
sig intill tornet samt där efter många misslyckade försök
slutligen kunnat göra sig bemärkt af Herman.
»Hvad som skall ske», tillade han, »måste dock ske fort,
ty S:t Hans afton lärer eljest blifva hans sista.»
»S:t Hans afton?» sporde Engelbrekt, »du har då fått
spaning på, hvad som den dagen skall tima?»
»Ingenting annat, än att den dagens middag en bödel
skall hugga hufvudet af din fosterson, fader, om icke
dessförinnan något annat timat.»
Det blef åter tyst. Engelbrekt gick med tunga steg upp
och ned i rummet, men pater Johannes höll fortfarande gossens
hand i sin, och en solskensblick lyste ur hans allvarliga nästan
dystra öga. Både Engelbrekt och patern hade så godt som
uppgifvit hoppet att kunna rädda den försvunne. Jakten om
kvällen från Västerås hade varit fruktlös, likaså den
befallning från grefve Hans till Johan Wale, som Melcher
Gjordsson framfört. Denne hade fått det svaret, att han (Johan
Wale) icke visste något alls om den förmodade fången, utan
vore sannolikt alltsammans en af dessa lögner, som bönderna
sammansmidde till tusental för att svärta konungens fogdar.
Johan Wale hade till och med lämnat alla nycklar till slottets
särskilda dörrar åt Melcher och bedt honom anställa en
noggrann undersökning. Men allt hade varit förgäfves.
Allt dystrare och fåordigare hade patern blifvit, och äfven
Engelbrekt sörjde i tysthet öfver det öde, som utan tvifvel
redan drabbat eller åtminstone inom kort skulle drabba den
käre ynglingen. Men den allmänna nöden och det värf, som
han påtagit sig för folkets skull, upptog så väl Engelbrekt
som hans vän, munken, och därför hade de icke heller kunnat
ägna sig åt denna sak så helt och hållet, som hade varit af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
