- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
111

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Det är just därför, jag är hitkommen», genmälde gossen,
alldeles förbryllande fogden och äfven de båda andra männen
med sitt orubbliga lugn och den hemska beslutsamhet, som
talade ur hans blick och hela hans säkra hållning.

»Men äfven den andre behöfver sällskap», fortsatte han,
utan att afbida svar, och fängslande fogden och långe Magnus
såsom genom ett slags förtrollning, »Herman Berman, fogde,
som du håller fängslad, och som du denna dag ämnar mörda...»

»Vansinnige, hvad vågar du säga...?»

»Jag vågar spörja dig, Johan Wale, hvad du skulle säga,
om jag förkunnade dig, att din sista stund nu vore kommen...»

»Sparka ut den hunden, Magnus», ropade fogden, »och
se till, att han tuktas eftertryckligt. Sedan må han afbida
sin tid i tornet, efter som han säger sig åstunda det.»

»Håll, fogde, och du, bödelsdräng, rör dig icke ur
fläcken... I ären båda i mitt våld, intet kan rädda eder,
din sista timme är inne, Johan Wale, fall ned och bed, om
du kan, bed den allsvåldige, om nåd och förlåtelse, du usle
lönmördare och kvinnorånare, och du Magnus... du skall
göra din herre sällskap.»

Fogden bleknade vid dessa ord, som uttalades med en
ton, hvilken icke gaf utrymme för något tvifvel om förmågan
att kunna uppfylla dem. Han stod stilla och stirrade med
vild förtviflan på ynglingen. Magnus åter, som dragit sig
åt sidan, störtade med draget svärd emot den myndige
domaren. Men svärdet hade rasslat när det drogs ur skidan,
och i samma ögonblick klappade Erik i händerna och dörren
flög upp, och en skara väl beväpnade, storväxta och starka
bonddrängar syntes där utanför hufvud vid hufvud.

Magnus hejdade sig, och handen med svärdet sjönk ned
vid hans sida.

»I kunnen se», fortsatte Erik, »om någon utväg finnes
för er att undkomma. Väl trodde jag, att det skulle gått
bättre utan så många vittnen, men som I viljen det, så må
det ske...»

På en vink af Erik skyndade några handfasta drängar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:04:53 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/engelbrekt/0451.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free