- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
121

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

IX.

Borganäs brinner.



Tidigt om morgonen midsommarafton, medan dagen ännu
stred om väldet med natten, steg Engelbrekt upp från sin
bädd. Han kastade på sig kläderna och skyndade ut i den
utanför hans hus belägna lunden.

Ännu var allt tyst; de små fåglarna hade ännu icke
lämnat sina bon, endast en frisk vindfläkt flög fram genom
trädens bladrika kronor, och hängbjörkarna vaggade sina långa
grenar fram och åter, liksom vinkande till sig den tyste
mannen, som gick fram under deras gröna hvalf.

Engelbrekts rörelser och den häftighet, hvarmed han
tillryggalade den korta men slingrande stigen från sitt hus till
grinden, hvilken ledde ut åt vägen, förrådde mycken oro,
och den tycktes tilltaga. Kanske var det tanken på det
förestående verket, som nu skulle börja, kanske hade han ock
under denna natt, mera än han dittills kunnat, haft tankarne
på fostersonen och på ynglingen, som vågade allt för hans
räddning. Befrielsens verk var dock icke af den art, att det
kunde hos den pröfvade mannen åstadkomma någon rubbning
eller störande inverka på hans vanor. Fostersonens öde
däremot — den varme, själfuppoffrande Hermans — hans bild
hade knappast lämnat honom, sedan Erik och de öfriga drogo
åstad dagen förut. Och ju mer han tänkte på honom, ju
tydligare han såg honom för sig, belastad med kedjor och
utsträckande sina händer liksom manande till skyndsam hjälp,
desto mer tilltog oron i hans själ. Och när oron sitter i
hjärtat, då växa farorna himmelshöga kring orons föremål.

Den starke mannen hade icke kunnat uthärda inne i det
kvafva sofrummet; han måste ut under Guds fria himmel.
Men äfven där fortforo de tunga tankarna att råda. Han
gick fram och åter den smala stigen i alla dess bukter, han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:28:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/engelbrekt/0461.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free