Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som fortfarande var med, men hållit sig ett stycke efter de
öfriga, kom nu gående fram till Engelbrekt.
»Det har fallit mig så före», sade han, »som om fogden
skulle vara i de våras händer på tornet, och om så är, lära
de kunna hålla sig godt där inne. Det månde bergsmannen
kunna upplysa, när han kommer tillbaka. Vore det nu så,
då synes mig, som om du borde storma fram med hela din
styrka, och det skulle göra dem villrådiga där inne på
Borganäs och bereda de våra andrum ...»
Munken talade halfhögt, så att hans ord icke hördes af
de öfrige männen, hvilka alla hade sina blickar riktade på
borgen och på vägen, om de snart skulle få se den bergsman
återkomma, som ridit förut för att inleda en dagtingan.
Engelbrekt tycktes noga öfverväga munkens ord.
»Moget månde vi här öfverlägga, Johannes», genmälde
han, »ty en oförsiktig handling af oss skulle lätt göra allt
om intet och låta fogdesvennerna tvinga oss med de våras
lif, och det profvet önskade jag att både du, Johannes, och
jag måtte undgå.»
»Det hänger dock på, om de hafva fogden i sitt våld ...»
»Och det veta vi icke ...»
Engelbrekt han ej uttala meningen, förrän munken
hastigt vände sig om.
»Här komma ryttare efter oss», sade han, »mig veterligt
lämnades dock inga kvar i Hedemora; och de, som skulle
stöta till från Norbergs bergslag, komma näppeligen norr
ifrån, så vida dina bud hafva träffat dem i rätt tid.»
Medan han talade började äfven Engelbrekt förnimma
ljudet af gallopperande hästar. De voro dock ännu så
aflägsnade, att ingen af de öfriga bergsmännen hade märkt ljudet,
och icke ens Engelbrekt själf skulle hafva fäst sig därvid,
om icke munkens skarpa öra uppfångat det. Snart kunde
man höra, att de ankommande utgjordes af tvenne, och efter
några ögonblick syntes längst bort vid en krökning af vägen,
mellan ett par glest stående träd, de tvenne ryttarne.
Munken fattade häftigt Engelbrekts hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
