Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
udd, då hans bref kom till mig från Uppsala. Men då sade
man mig, att själfva Upplands lagman, herr Nils Gustafsson
(Stjernbåt) slutit sig till upprorsmannen och af honom
mottagit Västerås slott i förläning. Vid Kristi kors, jag
föreställde mig dock något annat!»
»Allmogen har tagit svärdet ur riddarnes hand och förer
det i deras ställe», inföll den hittills tyste Jöns Bengtsson
med ett spänstigt leende. »I hafven icke hört, min far, de
tidender, som kommo med ett par svenner från Åland i dag
på morgonen?»
»Från Åland?» ropade Hans Kröpelin, och de båda andra
herrarne upprepade frågan.
»Ett par svenner kommo därifrån till Salestad, innan vi
drogo därifrån på morgonen», svarade den mörke herr Jöns
och strök med handen bort ett par damkorn, som fastnat på
hans mörka prästerliga dräkt.
»De kommo från Kastelholm och herr Otto Pogwisch.»
»Och Kastelholm ... säg fort, käre son, hvad du har att
berätta!» påskyndade den ifrige riddar Bengt.
»Kastelholm är i allmogens händer ...!»
»Men herr Otto, har man sagt mig», inföll Hans
Kröpelin, »herr Otto skall ju vara en tapper herre?»
»Möjligen i sin moders, fru Idas ögon, och sannolikt äfven
i vår nådige herre konungens, men naturligtvis icke i
böndernas, och knappast i sina egna svenners. De omtalade
nästan med hån, huru den unge riddaren gått omkring
slottsmuren och talat om, huru han tuktat de ädle herrarne vid
konungens hof, med svärd och udd, så att alla där måst falla
honom till fota.»
»Om jag icke är illa underrättad», inföll herr Hans leende,
»så var det han, som stred med herr Erik Axelsson i
slottsträdgården och måste bita i gräset och föras öfver till
Skåne, där han vistades länge, innan den minnesbetan hann
läkas.»
»Mer än den minnesbetan lärer han väl hafva fått»,
återtog herr Jöns, »men han är oåtkomlig för sådan lärdom. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
