Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oxenstjernorna. Hans dotter Märta var nämligen gift med
Bengt Jönsson (Oxenstjerna), hvars första fru, Kristina, var
en dotter till Krister Nilsson (Vasa). Med båda de
närvarande herrarne var han sålunda befryndad och ansåg sig
måhända därför kunna gifva sin tunga friare lopp, än han
eljest skulle hafva gjort.
»I talen om, att lagen blifvit bruten», afbröt herr Krister
den långa tystnad, som följt på slottsherrens yttrande, »och
att konungens fogdar brutit den ... Mig synes saken något
annorlunda, jag menar, att felet är att söka hos konungen
själf, som underlåtit att tillsätta drots och marsk, hvilka
kunnat föra regeringen och handhafva ordningen i hans
frånvaro. Han har i det afseendet rätt, denne bondehöfding, att
konungen icke hållit riksens råd i den vördnad, som
vederbort ...»
»Det där rättegångsmålet, som kungen lät danska rådet
afgöra, det kunnen I aldrig glömma, morfader», inföll Jöns
Bengtsson.
»Du har rätt, dotterson, jag kan det icke glömma; ett
vädjadt svenskt rättegångsmål skall af Sveriges råd afgöras,
på andra villkor blef aldrig Erik af Pommern Sveriges konung.
Nu sutto de danske herrarne där och dömde, och blott två
svenska biskopar voro närvarande. Det var dock icke därom,
jag nu ville tala, jag ville blott med ett fall bland många
visa, det äfven vi, herrar af rådet, kunna hafva grundade
skäl till klagan ... men icke hafva vi därför gripit till
svärdet för att taga oss rätt ... Nu är det min tanke, att
konungen måste förmås att tillsätta drots och marsk, och därtill
skall bondemannen hjälpa oss bättre än vi själfva, men först
och sist måste det vara målet för våra sträfvanden att sätta
en gräns för just denne bondehöfding ...»
»Väl taladt, svärfader», tillade Bengt Jönsson, »vi måste
stäcka vingarna på den vilde skogsfågeln, och väl mågen I,
min frände Hans, förlikna mannen vid en konung. Föga
synes mig skilja honom från en sådan. Eftergaf han icke
nu i Uppsala två tredjedelar af skatterna! Sådant kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
