Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ty allt blef efter ett ögonblick stilla, och de blixtrande ögonen
åstadkommo intet buller.
Nu hördes ljudet af hästhofvarna helt nära, och svennen
höjde den blanka stålbågen till sitt öga.
Det var Engelbrekt, som enligt sin vana red ensam med
sina tankar och sina stora planer. Tygeln låg lös på
sadelknappen, och hans armar voro korslagda öfver bröstet, men
hans anlete var vändt uppåt, som om han velat inandas den
blida augustinattens vällukter, eller som om han velat
genomtränga himmelens hemligheter, där stjärnorna skrefvo sin
dunkla skrift om kommande tider och ofödda släkten.
Där uppe på höjden var det så stilla, att man hade
kunnat böra, huru hjärtat klappade i svennens bröst, medan
han lutade sig fram för att säkrare fatta sitt mål.
Nu klang bågen, och ett hvinande förkunnade bågens
styrka och pilens flykt.
Men svennen, som skjutit, föll åt sidan, träffad af en
väl riktad sten. Hufvudet med de blixtrande ögonen höjde
sig i detsamma öfver branten, och en jättekropp höll på att
vältra sig upp på planen, där de båda männen befunno sig.
Skrifvaren hade stått till höger om svennen, och hans
alla sinnen voro så upptagna af allt, som hade beröring med
skottet, att han knappast märkte, huru svennen, just som
han sköt af pilen, föll omkull.
En jättehand, som omfattade hans hals, förde honom åter
till besinning. Han sökte resa sig upp, men det var fåfängt.
Han kullkastades, och hans händer bakbundos. Härunder
lyckades han dock att vrida sig så mycket åt sidan, att han
kunde öfverse platsen, där skytten nyss stått med bågen för
ögat.
Magnus låg blodig utsträckt på marken, och i månens
sken såg han ut som ett lik.
Men vid randen af bergafsatsen, där jätten var i färd
med skrifvarens fängslande, var marken icke så säker, att
den bar tyngden af både honom och den kämpande lille
skrifvaren. Enbusken växte invid själfva kanten, och en del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
