Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här föll han på knä och bad, men alldeles invid väggen,
där skuggan var som tätast, och med pannan lutad mot det
öfversta trappsteget. Hans bön var brinnande och innerlig,
och stenen, mot hvilken hans panna hvilade, var våt af tårar,
när han för någon gång upplyfte hufvudet och sträckte
armarne mot höjden.
Härunder öppnades sakta en sidodörr, och tvenne
kvinnoskepnader inträdde i templet. Den ena var hög och
majestätisk, den andra var nedböjd. Den senare stödde sig på
den förra, som nästan bar henne fram till altaret, där hon
neddignade med händerna sammanknäppta öfver hufvudet.
En stund förflöt, hvarunder äfven den andra kvinnan,
som bar en nunnas dräkt, gjort korstecknet och frammumlat
en bön vid radbandet. Den vid altaret knäfallna bar samma
dräkt som de förnäma riddarfruarna, blott mera enkel och
allvarsam. Till utseendet var hon ytterst svag, och blott
med nunnans hjälp kunde hon resa sig upp från bönpallen.
»Haf tack, fromma moder!» hviskade hon och fattade
nunnans hand, som hon kysste, »haf tack för eder godhet
mot en fattig, olycklig kvinna. Ack mycket, mycket har
mitt lifs öde skiftat, sedan jag sist befann mig här ...»
»Herren är de svagas och olyckligas vän. Var tröst,
ädla fru! I hafven vändt eder till honom, som allena förmår
hjälpa ... Och här under tempelhvalfvets frid, här inför Guds
anlete vill jag uppfylla mitt löfte och mottaga oder bikt.»
»För många år sedan», återtog den biktande, »medan ännu
min kind var röd af ungdom och hälsa, brann mitt hjärta
af kärlek till en man, som min stolte fader förbjöd mig att
äkta; men min kärlek var starkare än lydnaden för min
faders bud, — jag flydde med den mitt hjärta kär hade och
blef hans brud. Ett par år förrunno och ...»
Hon gjorde ett uppehåll, medan hon torkade bort de
framvällande tårarne. Hon ansträngde sig synbarligen för
att hålla sig upprätt, och knappast skulle det hafva lyckats
henne, om icke nunnan välvilligt omfattat henne.
»Och så försvann lyckan?» ifyllde nunnan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
