- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
220

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och ängar i augustisolens fulla ljusflöde. Men likväl var
hans öga mulet, och hans panna, som han höll lutad mot
fönsterpanelen, var sammandragen i djupa veck. Ett nyss
uppbrutet bref låg framför honom på den breda fönsterhällen,
och hans vänstra hand hvilade därpå.

En sven stod i tämligen vårdslös ställning vid det andra
fönstret i rummet, och äfven han höll sina ögon oafvändt
fästa på landskapet eller rättare på hvad som tilldrog sig
inom ramen af den vackra tafla, som utbredde sig för
åskådaren från slottstornet.

Där nere vid stranden af Vikbolandet böljade fram ur
skogen och öfver ängen en ofantlig massa af väpnadt folk,
hop efter hop, skara efter skara, och solens strålar
återstudsade från de många tusen blanka spjutspetsarna, så att det
blixtrade med ett hemskt sken mot den mörka furuskogen.

»Det där gör ondt i ögonen», sade svennen och vände
sig bort från fönstret emot fogden. »Det är som om troll
stege fram ur hvarje träd. Hvad viljen I nu göra, fogde?»

Fogden vände sig om vid dessa ord och stirrade på
svennen.

»Slottet är förloradt», sade han därefter helt lugnt.

»Och Johan Wale med», återtog svennen med ett
djäfvulskt leende. »I hafven dröjt för länge, fogde! Se ... se»,
svennen skyndade fram till fönstret, där fogden stod, och
pekade utåt stranden till höger, där man kunde se ett tåg
af ryttare och främst den lätt igenkännlige Engelbrekt samt
vid hans sida den höga, smärta gestalten af Herman Berman,
»se ... där rider han nu, svennen, hvars hjärteblod I en gång
villen dricka. Ha-ha-ha, fogde ... lotten har vändt sig. Det
liknar sig till, att eder sista timme nu är slagen.»

»Nej, vid den helige Stefan, min skyddspatron!» utropade
Johan Wale och sökte gifva sig ett utseende af okufvadt mod,
ehuru hans kind var blek och hela hans kropp ryste till,
»ännu icke, ännu icke, Magnus.»

»I viljen kantänka försvara slottet och dö med svärdet
i hand, som en riddare ägnar och anstår! Och sedan skall

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:28:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/engelbrekt/0560.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free