Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Därmed ville den oförskräckte herren rida fram, men
fogden fattade hans häst, och en af knektarne kastade honom
själf ur sadeln, så att han slog hufvudet mot en sten ... I
kunnen ännu där se blodet.» Den gamle visade på en sten
strax invid den döda hästen. »Den ädla frun skrek till af
förskräckelse, men fogden fattade äfven hennes häst vid
betslet, och då han såg att kreaturet var gammalt och odugligt
i fogdetjänst, så stack han sitt svärd i hästens bringa, och
djuret stalp till mark, med sitt kloka öga seende på sin
bödel, som om kräket förstått, huru grym han var.»
Patern uppgaf ett rop och fattade gubbens hand så hårdt,
att denne såg både förundrad och förskräckt på honom.
»Och den gamla frun?» frågade han med en ton, som
om lifvet berott på svaret, »den gamla kvinnan?»
»Fogden skrattade åt henne så hemskt, som trollen skratta
där nere i Skuru gata. Men just när han skrattade som bäst,
kom en riddare, fast han väl icke var någon riddare, utan
höfding för bondehären här, som nu ligger framför
Rumlaborg. Som stormen far öfver vågen eller som ljungelden
kommer på en klar dag, så störtade han fram, ensam, men
med sitt goda svärd i hand ...»
»Han kom ... Han kom ... gubbe ... och den gamla
kvinnan ... Säg fort, säg fort, huru lotten skipades!»
»Några af svennerna flydde med den röfvade hästen och
annat byte, som de nu från alla håll drogo till slottet,
emedan de väntade befrielsehären, men fogden själf stannade och
sporde med hån, hvem den irrande riddaren var. I samma
andetag drog han svärdet och de få svennerna, som voro med
honom. Men bondehöfdingen rusade på dem med en styrka
och en kraft, som om hans arm fyrdubblats, och hans häst
slog och bet därjämte, så att det blef en strid, där det var
föga vån för fogden och hans män att sluta med äran ...
Jag hade mottagit den ädla frun i mina armar och höll henne
uppe, och jag kände hur hon skälfde, och jag hörde, hur
hon framhviskade ordet Herman, Herman många gånger ...
Jag trodde, att hon skulle uppgifva sin sista suck ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
