Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne satt en annan äldre kvinna, också sysselsatt med
spånad och med ett uttryck af frid öfver sitt fårade anlete.
Framme vid spiseln, som var prydd med friskt löf, stod en
lång, skulderbred karl med grått stripigt hår och händerna
hvilande på ryggen. Han såg butter och tvär ut, men de
ärliga grå ögonen plirade understundom helt illmarigt under
de buskiga hvita ögonbrynen, medan ett förnöjdt leende
krusade hans läpp och satte hans isgrå skägg i rörelse.
»Det där smakade, menar jag, gamla Märta!» afbröt
mannen tystnaden, »nå, nå, det kunde vara nog med mindre, blif
inte högfärdsgalen för det gammal-mor.»
»Han pratar han, Ulf där, och tänker inte längre än
näsan är lång», genmälde den tilltalade, »tycker han, att det
passar sig att här i slottet tala som i stugan där uppe i
Kopparberget. Guds moder vare lofvad för gossen ... men
håll han tand för tunga, Ulf.»
»Hör hon, matmoder», återtog den oförbätterlige Ulf,
»Märta-mor har blifvit spritt tokig, sedan hon kom hit på
slottet.»
»Jag menar det är du själf, Ulf», hördes matmoderns
milda stämma, »som ej kan hålla din tunga i styr af lutter
glädje, sedan Herren och alla hans helgon välsignat männens
arbete. Men så är det med oss lite hvar, jag känner mig ej
själf rätt hemmastadd här i de stora slottsrummen, och det
är ibland, som om jag längtade tillbaka till vår stuga på
berget ... Vill så Gud och den heliga jungfrun, månde vi
snart fà återvända dit! Men fortsätt med dina berättelser,
Ulf», tillade hon efter ett kort uppehåll, »om du också
öfverdrifver något, så är jag viss, att det sker af idel välmening.»
»Har ingen fara, matmoder! Men si huset är icke byggdt,
för det att man fällt träden. Icke lära vi draga hem igen,
förrän takåsen är rest, S:t Erik bevare så visst Engelbrekt!»
De båda kvinnorna gjorde korstecknet vid dessa ord,
hvarpå den gamle trotjänaren började berätta tilldragelser ur
befrielsekriget, den ena underbarare än den andra. Herman
Bermans namn tycktes han därvid med förkärlek föra på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
