Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid stranden var uppfördt ett mindre stenhus, omgifvet af
lummiga träd, och ned emot detta, men följande tätt utefter
en skuggrik häck af sällsynta träd, gick gråbrodern, som
tilltalat Herman och som bar sporrar, likasom han, fast de
voro af guld.
Framkommen till det lilla huset, slog den besporrade
munken trenne slag på dörren, hvilken öppnades, hvarpå han
hviskade något i örat på den, som öppnat, och försvann i
det lilla huset. Herman stod en stund liksom obeslutsam.
Hans blick for litet emellan öfver blommorna och lindarna
i den vida trädgården, och hvarje ögonblick trodde han sig
få se en nunna skymta fram på den mjuka gräsmattan.
Slutligen längst bort vid stranden inom infattningen af en
rosenhäck såg han verkligen åter den sköna gestalten. Hon satt
med hufvudet lutadt mot handen och blickade ut öfver
Mälarens glittrande vågor, och hufvan var så mycket
tillbakadragen, att en del af ansiktet var fritt. Herman kunde icke
taga sitt öga från denna tafla. En feberrysning genomilade
honom, och han tog ett steg, som om han velat skynda fram
till drömmerskan vid stranden.
Men i detsamma hejdade han sig. Han tryckte handen
mot pannan, och ögonblicket därefter vände han sig med
långsamma steg mot dörren till huset, där gråbrodern försvunnit
och där således herremötet skulle äga rum. Han slog i sin
ordning tre slag på dörren, som öppnades. En munk böjde
sig fram och hviskade:
»Franciskus!»
»Den heliga Klara!» hviskade Herman tillbaka och
insläpptes.
Det lilla huset innehöll ett enda rum, som syntes större
än hvad man utifrån kunde sluta till. Taket var uppburet
af sex murade pelare. Rundt omkring väggen gick en bänk,
hvarpå sutto idel gråmunkar, tysta, högtidliga skepnader, som
på Herman gjorde ett hemskt intryck. De voro nattliga
skuggor, hvilka kalla och dystra bortskymde solstrålen, som ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
