- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
333

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nu ilade den fram utefter stranden, helt nära så att man
kunde se och känna hvarje människa om bord. Det tycktes
också vara fallet med jätten. Han höll handen öfver ögat
och såg oafvändt på det lilla fartyget. På dess akterdäck
befunno sig tvenne kvinnor. Båda voro insvepta i
zobelbrämade mörka kappor, men deras ansikten voro obetäckta.
Det ena ansiktet tillhörde en äldre kvinna, det andra var af
en oförliknelig skönhet, och när kappan någon gång lyftes
af vinden, visade sig under henne en rik dräkt af ljusrödt
flöjel.

De båda kvinnorna tycktes i sin ordning hafva fäst
uppmärksamhet vid den kala klippan och den höge mannen på
hennes topp. Den yngre gjorde en rörelse med handen, och
seglen föllo. Äfven hon satte handen för ögat och tycktes
anstränga sig för att rätt noga taga klippmannen i
betraktande.

I detsamma uppgaf kvinnan vid jättens fötter ett
hjärtslitande skrik. Med ljudlösa steg hade några väpnade män
smugit upp för berget. De anfördes af en liten, spenslig
man, som pekade på den intet ondt anande jätten. Männen
rusade fram, och just som ropet uppgafs, kände sig mannen
omslingrad af fasta bojor, hvilka drogos åt, ju mer han
ansträngde sig för att blifva sina fiender kvitt. Äfven kvinnan
vid hans sida tycktes samma öde hafva varit tillämnadt, men
hon hade i tillräcklig tid varsnat faran och störtade upp samt
försvann i skogens djup på andra sidan klippan.

Den flöjelsklädda jungfrun på jakten tycktes vid denna
åsyn gripas af förtviflan, och männen uppe på klippan hörde
tydligt, huru hon ropade till folket ombord att hissa seglen
och styra mot stranden. Knappt var denna befallning
verkställd, och knappt hade båten tagit landfäste, förrän hon
afkastade sin pälsfodrade kappa och skyndade upp på land,
ifrigt uppmanande de sina att gripa våldsmännen.

Desse skyndade bort, men återkommo snart med den
underrättelsen, att männen stigit till häst och ridit bort i
sporrstreck.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:49 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/engelbrekt/0673.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free