- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
358

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

man, slit sönder de gyllene kedjor, som hålla dig i en
nesligare fångenskap, än dessa hålla mig, handla som det
tillkommer en friboren kvinna att handla ...»

»Håll upp, håll upp, fader, hvad du begär är omöjligt ...»

»Så uttalar du din egen dom ... Gå bort från mina ögon,
flicka ... lefver jag eller dör, i Vadstena, när du under doket
knäfaller i bön inför Guds moders anlete, då först skall du
höra förlåtelsens och välsignelsens ord från din faders läppar.
Till dess hafva vi intet gemensamt med hvarandra!»

Mannen vände sig hastigt om och lutade hufvudet mot
den ena handen, under det han med den andra vinkade åt
dottern att lämna sig. Hon fattade denna hand och kysste
den.

»Hårdare kunde dina ord vara, fader», suckade hon, »hjälp
mig bedja Guds moder krossa den boja, som håller mig
fången, men den är till döds ...»

Hon reste sig hastigt upp, och med ansiktet höljdt i sina
händer vacklade hon ut ur rummet. Hennes följeslagare
nalkades sakta fången och fattade hans hand samt höll den
länge sluten i sina.

»Broder», sade hon slutligen helt sakta, »kanske ligger
i sinnets oböjlighet den förbannelse förborgad, som hvilar
öfver vår släkt», och därpå tillade hon efter ett uppehåll,
»har du något på ditt hjärta, som du vill säga mig, innan
jag drager hädan, så finner du mig i Ludbert Rogges hus!»

Mannen stod orörlig. Det var, som om han hvarken
hört eller sett något mera. När han slutligen vände sig om,
var allt åter mörkt i fängelset.

Han satte sig på stenbänken, och i det han lutade
hufvudet mot sina händer, frampressade hans läppar gång efter
annan: Cecilia, Cecilia. Det lät, som om en flöjelskjortel
frasat mot den rostiga järndörren, och som lätta steg aflägsnat
sig därifrån, men han märkte det icke.

Fångvaktaren, som en stund därefter inkom med
fångkosten, såg honom sitta stel och orörlig på bänken invid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:49 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/engelbrekt/0698.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free