Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djupet, och då ... du hade själf gått förbi oss på några hundra
stegs afstånd och jag hörde Mårten gifva det öfverenskomna
tecknet på afstånd ... då började vattnet stiga och Hillen höjde
tornhöga vågor och från himlen kom en störtflod och ett brak
hördes, som om jorden öppnat sig ... det var ditt hus som
sjönk i Hillens djup ... du och jag, vi voro räddade, du
genom Mårten, och jag ... eller hellre din dotter genom mig,
ty hon räddades där nere i grufvan.»
Svennens blickar tillkännagåfvo både räddhåga och hån,
men också något öfverspändt, en yrsel som hejdlöst jagade
honom undan mot det mål, som var hans, liksom så mången
annans ... rikedom och ära, hvilket mål han nu mera var
säker om att vinna såsom ägare af Belgstings förtrollade
klenoder. Och den inneboende kraften hos dessa var så
öppendagligt bevisad genom den olycka, som inbröt öfver rike
Belgsting, i samma stund han förlorade dem, att tron på
deras förborgade makt blifvit den enda tro, som långe Magnus
ägde. Detta i förening med den råhet och obändiga grymhet,
som utgjorde grunddragen i hans skaplynne och ännu mer
blifvit utpräglade under hans samvaro med sådana män som
den nämnde ärkebiskopen, Jösse Eriksson och herr Johan
Wale, — allt detta gjorde honom fullkomligt känslolös för
allt, som icke stod i samband med medlen för vinnande af
den rikedom, som han åstundade. Däraf kom hans feghet,
däraf ock hans kallblodiga grymhet.
Men mannen, som stod framför honom, belastad med
kedjor och kämpande den själsskakande striden, hvarvid de
grymma orden götos liksom gift droppe för droppe i öppna
sår eller ströddes som salt i blodristad örn, — han stod där
mannablek, stel och orörlig, lyftande blott allt högre och
högre sin stolta hjässa, tills blicken for flammande som en
ljungeld öfver den eländige trälen.
I detsamma öppnades dörren, och riddar Bengt inträdde.
Han var mörkare att skåda, än när han gick, och han sade
helt kort till svennen att kalla på slottsfogden och låta
nedföra fången att förvaras i tornet tills framdeles.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
