Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
språng. I detsamma kom Herman Berman med Engelbrekts
svenner ridande utför höjden, och till ett par af dessa
öfverlämnades de båda borgmästarne.
När Engelbrekt och Karl Knutsson sedan vände sig om,
sågo de, huru portarna hastigt stängdes, och huru några
svenska borgare, som visade sig på muren, undanstöttes af
danska knektar. Strax därpå visade sig en harneskklädd
herre invid porttornet. Molnen hade börjat skingra sig, och
en blek ljusstrimma från den framtittande solen belyste muren
och riddaren. Han hade draget svärd, och från hans sköld
strålade en gyllene stjärna i rödt fält. Det var herr Erik
Nilsson, slottshöfdingen. Han hade hjälmgallret uppslaget,
så att man kunde se hans bistra, intet godt bådande blickar.
»Efter hvad som nu timat», sade marsken därvid till
Engelbrekt, »måste staden vara i våra händer innan kvällen,
eller ock vill det blifva en het bastu för våra landsmän där
inne.»
»Sådan är ock min tanke», genmälde Engelbrekt.
Ett häftigt buller hördes innanför porten, men det var
ovisst, om det föranleddes af något handgemäng mellan de
svenske borgarne, som ville öppna densamma, eller om de
ville hindra herr Erik att låta uppdraga vindbryggan.
Emellertid insågo både Engelbrekt och marsken, att intet
ögonblick fick förloras, om man ville sätta sig i besittning af
den sistnämnda. Detta var dock ingen lätt sak, ty porttornet
var fullt af beväpnade, och en oundviklig död hotade den,
som vågade närma sig. En skara af marskens svenner hade
ridit fram kort efter Herman Berman, och de befunno sig
nu alldeles bakom herrarne. Marsken tillsade höfdingen för
skaran att störta fram, och denne gjorde visserligen inga
invändningar, men han tycktes vara alltför noga med småsaker,
som först skulle ordnas, och därunder förgick tiden. Marsken
bleknade af vrede och otålighet, och Engelbrekt ville just
ropa till sina svenner, då hastigt Herman Berman hördes
befalla dem att sitta af, och med ett dödsförakt, som synbart
väckte marskens beundran, störtade han i spetsen för de sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
