Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras skrik om tillsättandet af en rikshöfvitsman och deras
hopp, att Engelbrekt skulle utses därtill, men att många bland
de äldre fruktade, det herrarne skulle begagna sig af
Engelbrekts frånvaro och välja någon, som kunde antingen spela
riket konung Erik i händerna eller blifva en herre sju resor
värre än denne.
Berättelsen gjorde på Engelbrekt ett djupt intryck, och
han förblef tyst och fåordig hela kvällen. Men när de
intagit sitt kvällsmål i stugan, där Engelbrekt bodde, och
Henrik smed var färdig att aflägsna sig, stannande vid dörren
och liksom väntande hvad Engelbrekt skulle besluta, sade
denne:
»Viktiga hafva de tidender varit, som du medfört, ehuru
de icke för mig äro något nymäre [1], ty hvad som nu i morgon
eller öfvermorgon kommer att ske har jag länge väntat på ...
Dock vill jag vara med om den gärningen för allmogens
skull ... och därför sitta vi upp och rida till Stockholm i
morgon arla.»
Smeden uttryckte sin glädje öfver dessa ord, och som
Engelbrekt nu, sedan han fattat och uttalat sitt beslut,
syntes hafva återtagit sitt vanliga lugn och blida allvar, menade
mäster Henrik, att tillfället var gynnande för att komma
fram med, hvad han så oförmodadt under sin nattliga färd
fått kännedom om, nämligen de hemliga faror, som lurade
omkring Engelbrekt. Och han omtalade rätt fram, huru det
gått honom på resan, samt hvad han hört hos herr Jöns
Finkenoghs på Närlunda landtbonde.
Men till sin förvåning fann smeden denna underrättelse
vara af föga eller intet värde för den käre vännen. Ett
vemodigt leende spred sig kring hans mun, och hans klara ögon
sågo en stund på berättaren, men något tecken till oro eller
vrede visade han icke.
»Haf tack, vän Henrik, för din välmening», var det enda
han sade, »när örten är mogen, så vissnar hon och dör, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
