Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Gästabudet på Tälje slott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grefve Hans, som icke upphört att samtala med
Belgsting, nalkades också dörren och drog den senare med sig.
Strax utanför dörren stod Elof, som följde tätt efter
Belgsting, och ett ögonblick, när ingen af riddar Bengts svenner
syntes i gången, hviskade han:
»Skilj dig icke från grefven, Belgsting ... här lurar
försåt öfver allt!»
Därmed gick han lugn och till utseendet tanklös ned på
gården. Där sutto några få svenner till häst, och Erik, som
han väl kände, höll Brand vid tygeln, medan den hästen,
som Belgsting ridit, hölls af en bland svennerna.
»Se dig väl före med hästarna, Erik», hviskade han till
denne, »och låt ingen främmande nalkas dem! Jag vet icke,
men jag fruktar ondt här af hvarje vindpust.»
Grefve Hans och Belgsting visade sig nu på slottstrappan.
De gingo tysta förbi ryttarne nedåt en gallerport, som ledde
till trädgården. Kort därefter syntes ock herr Magnus
Bengtsson med stormsteg gå utför trappan och öfver gården samt
försvinna genom den lilla gallerporten.
Trädgården var icke stor, men hade en vacker belägenhet
mellan slottet och stranden. Gallerporten ledde till en gång
genom muren, hvars yttre öppning kunde tillstängas i
händelse af behof. Med brådsteg skyndade herr Magnus fram
mellan de nakna träden, och på en något öppen plats alldeles
vid stranden fann han den han sökte. Herman stod och såg
ut öfver det öde snöfältet, som låg utbredt öfver Mälaren och
hvarpå månen glittrade där han drog fram öfver furuskogen.
Tonerna af musiken trängde ned till stranden, och det var
som om månstrålarna hoppat af lust och fröjd vid deras möte.
Men allt var dock så kallt och ödsligt, det hela utgjorde en
bild af hans eget öde, graftäcket öfver hans unga hjärtas rika
dröm om lycka.
»Drag ditt svärd, Herman», hväste då en röst i hans öra,
»och tacka alla vänliga helgon, att jag gifver dig tid därtill,
ty mitt hufvud brinner, och jag borde kanske hellre hafva
stött ner dig som en hund.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
