- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
438

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Gästabudet på Tälje slott

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Herman sprang åt sidan och hann med knapp nöd få
sitt svärd draget för att värja sig. Han var dock en mästare
uti att sköta svärdet, så att han hade få sina likar, och
häfdade däruti sina uppfostrares ära, både Engelbrekts och
Johannes’. Väl var han ännu något matt efter sitt sår, och
väl hade icke ett ridderligt sinne velat mana till envig under
så olika förhållanden, då striden måste blifva ojämn och efter
all mänsklig beräkning utfalla till den starkares fördel, men
hans skicklighet uppvägde den bristande kraften, måhända ur
mer än ett skäl till angriparens stora harm.

»Som riddarlike talen I lika litet nu, som när vi sist
möttes, Magnus Bengtsson, dock skolen I få eder vilja fram»,
genmälde Herman och besvarade huggen, hvilka föllo skarpa
och tunga, men utan att kunna tillfoga någon skada.

Synbarligen bemödade sig Herman att genom en skicklig
vändning slå svärdet ur sin motståndares hand och sålunda
afväpna honom, men detta lyckades icke. I stället började
han i sin ordning gå anfallsvis till väga och tvang Magnus
att draga sig tillbaka steg för steg, tills han slutligen föll,
efter att hafva fastnat med sin sporre i en trädgren, som
blåst ner och frusit fast vid marken. Herman sänkte genast
sitt svärd och afbidade stridens fortsättning, sedan riddaren
hunnit resa sig, och hans tankar voro så upptagna af
stridens mål, så väl det närmare som det fjärmare, att han icke
märkte, huru tvenne rörliga skuggor gledo öfver platsen vid
hans fötter, fyllande tomrummen mellan det gallerverk, som
trädkronornas skugga bildade.

»Hjälp mig upp», skrek då herr Magnus till, och
Herman skyndade fram och tätt i spåren följde äfven de båda
skuggorna.

Marken, där Magnus hade fallit, sluttade skarpt utför
ända ner till sjön, och det var hans lycka att hans sporre
snärjt sig så säkert fast i grenen, och att denna var så
fastfrusen i jorden, ty i annat fall hade han otvifvelaktigt gjort
en halsbrytande kullerbytta ned i djupet, och där grästorfvan
upphörde, var klippan öfverfrusen af en isskorpa, så att hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:28:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/engelbrekt/0778.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free