Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Natt och Dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
par mils afstånd från Örebro. Kunde han undgå den fara,
som otvifvelaktigt hotade från detta håll, var han dock
numera viss om, att han nalkades målet för sin pilgrimsfärd,
och detta förlänade honom ökade krafter.
Just i soluppgången den 3 maj på morgonen kom han
fram söder om Ekeby mosse och gick emot den ås, som öster
om mossen sträcker sig i nordlig riktning från Kumla ända
fram till Örebro. På denna ås gick vägen norr ut, och i den
tidiga morgonstunden vågade sig Belgsting fram på denna,
hvarifrån han hade en vidsträckt utsikt öfver landet rundt
omkring. Norrut såg han Mosås kyrka och österut Mosjön.
Han närmade sig stranden af denna, för att se till om han
där kunde finna en båt, enär han i annat fall hade att välja
på den farliga vandringen utefter den nämnde åsen eller också
att kringgå Ekeby mosse och väster om denna nalkas Örebro.
Nedkommen till stranden satte han sig under en yfvig
gran. Det var så lugnt och stilla omkring honom, och en
helgdagsfrid utbredde sig äfven öfver hans hjärta. Han såg
klarare än någonsin framför sig sitt förflutna lif med alla
dess mörka skuggor, och en suck stal sig fram ur hans bröst.
Då, liksom för att sammanknyta hägringen ur det förflutna
med verkligheten, såg han Engelbrekts ansikte där nere på
sjön. Det var blekt och aftärdt, men de allvarliga dragen
voro så fridfulla och blida, och för betraktarens sinne var
det, som om solen brutit fram och skingrat skuggorna eller
trängt dem tillbaka till taflans bakgrund, medan de närmast
gångna åren med deras försakelser, deras mödor och strider
och deras härliga frukt lågo där som ett gyllene åkerfält, när
vinden sakta far fram däröfver en solig sommarkväll och
vaggar de fullmogna axen. Det kära hufvudet hvilade mot
knäet af en gammal man med isgrått skägg, som satt i
bakstammen af en liten båt, hvilken med kraftiga årtag drefs
fram öfver den spegelblanka sjön.
Belgsting sprang upp och satte handen för ögonen.
Synen utöfvade på honom ett öfverväldigande intryck. Han
ville ropa, men hans tunga förvägrade honom sin tjänst, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
