Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Natt och Dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ville kasta sig ut i sjön och simmande nå den förbiglidande
farkosten, men han stod som tillintetgjord. Blott ett otydbart
ljud bröt fram öfver hans läppar, och klara tårar pärlade
utför hans väderbitna kind. Försjunken i åskådningen af
denna syn, hörde han icke, huru det prasslade i träden bakom
honom, och märkte icke, att hans dotter sprang upp därvid,
som om hon berörts af en hemlig kraft, hvars maktspråk
hon med eller mot sin vilja måste lyda. Först ljudet af flera
framsprängande ryttare väckte honom ur hans dvala.
Han vände sig hastigt om och såg upp mot åsen. Det
var en liten skara ryttare, men han såg tydligt, att en af
svennerna förde vid sidan Engelbrekts för honom välkända
häst, och han igenkände äfven i tvenne af de ridande Johan
Andersson och Kettil från Bispberget. Det var nu klart
för honom, att Engelbrekt för att spara sina krafter valt
sjövägen, medan hans folk skulle rida omkring sjön och
möta honom på norra stranden, och han beslöt att i trots
af den fara, som han därigenom utsatte sig för, vandra
utefter åsen.
Då fick han på betydligt afstånd utmed stranden norr ut
se skymten af sin dotter, och när han hade tagit några steg
i samma riktning som hon, såg han ett stycke framför henne
ett annat ansikte, som han allt för väl kände, och han tog
åter ett uttaget steg tillbaka. Ansiktet tillhörde långe Magnus.
Sveket var då i full färd med att spinna sina trådar. Någon
fara för Engelbrekt var det för ögonblicket icke, ty skaran
af hans svenner, hvilka från höjden af åsen alltid hade
honom i sikte, var en tillräcklig betäckning, men väl kunde
han själf genom att våga för mycket utestängas från sitt
mål, just som han stod i begrepp att nå detsamma. Han
beslöt sig därför att taga vägen väster om Ekeby mosse.
Kerstin lät han vandra sin stråt, han kände för väl
omöjligbeten att förmå henne vända, när det sinnet bemäktigat sig
henne, som nu måste vara fallet.
Med fasta steg gick han åter öfver åsen och nedåt Ekeby,
för att därifrån öfver Täby hinna Örebro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
