Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Natt och Dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tidigt på eftermiddagen anlände Engelbrekt till Örebro
och mottogs af sin husfru och sin broder, Nils
Engelbrektsson, hvilken under hans frånvaro haft befallningen på slottet.
Han kände sig bättre, än han vågat hoppas, och tillryggalade
med tillhjälp af tvenne kryckor utan synbar svårighet
vandringen uppför slottstrapporna, — en omständighet, som gladde
gamle Ulf, hvilken litet emellan påstod, att nu skulle
husbonden nog snart återkomma till krafter. Men de
hemmavarande, som icke sett honom, sedan han drog ut till Arboga
i januari frisk och stark, de kunde knappt återhålla sina
tårar, och den milda husmodern ansträngde sig för att
bibehålla en uppsyn, som icke allt för mycket skulle bedröfva
hennes herre och man, hvilken älskade att se glada och
kraftfulla anleten omkring sig.
Uppe i slottssalen lämnade hon Engelbrekt ett bref, som
kommit samma dag på morgonen. Det var från rådet. Bud
och bref hade kommit från Hans Kröpelin — som, äfven sedan
konungen tagit ifrån honom Stockholms slott, fortfor att
troget tjäna honom — att han jämte en annan dansk riddare
ville möta det svenska rådet i Vadstena vid pingsttiden (som
detta år inföll den 27 maj), och härom ville rådet öfverlägga
tillsammans med Engelbrekt.
»Så får du dock icke behålla mig länge, hustru», sade
Engelbrekt leende, i det han lade det genomlästa brefvet
ifrån sig, »redan i morgon måste jag draga härifrån till
Stockholm.»
»Så följer jag med dig», svarade hon, och hennes öga
blickade så beslutsamt på mannen, »nu tränger du till
kvinnovård, och jag lämnar dig icke, förrän du åter är i din fulla
kraft igen.»
»Då menar jag, att min krankdom snart skall löpa till
skogs ... ser du ej, kvinna, att jag redan är mycket bättre,
sedan jag kom i närheten af dig. Dock tänker jag, att Ulf
skall göra sin gärning lika bra hädanefter som hittills.»
»Säg ingenting, käre man, denna gången vill jag råda!»
Engelbrekt svarade intet, han fattade blott sin hustrus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
