Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FJERDE KAPITLET. Afghanska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mildhet och ett undseende, som ej hopar lidanden öfver den
svage.» Vänner! Vi vädjade till vänskapen hos
Macnaghtens mördare, till vänskapen hos den man, hvars fader vi
afsatt och drifvit i landsflykt. Ej hopa lidanden öfver
den svage! De svage voro engelsmännen! Man skulle
nästan tro sig läsa en jämmerfull klagan från någon svag
och hjelplös stam af halfblodsindianer, som vädjar till
ädelmodet och barmhertigheten hos öfvermodiga och
förtryckande herskare. Det var endast några dagar förut dessa
samma män ur Dost Mohameds egna händer mottagit hans
fruktade svärd. Nu kunde de endast bönfalla om litet
undseende och mildhet, hyste ingen tanke på motstånd och
tycktes ej längre veta, hur män skola dö.
Vi antogo de erbjudna vilkoren. Engelsmännen skulle
genast begifva sig bort från Afghanistan, utlemna alla sina
kanoner utom sex, som de fingo behålla till sitt försvar
under det sorgliga återtåget, äfvensorn hela krigskassan,
hvarjemte de skulle skriftligen förbinda sig att betala en
ytterligare summa för fri lejd åt den lilla armén under
dess marsch till Peshawur eller Jellalabad, och de skulle
ställa sex officerare som gisslan för vilkorens noggranna
uppfyllande. Dessa innehöllo tillika, att Dost Mohamed
och hans familj genast skulle ställas på fri fot och tillåtas
att återvända till Afghanistan. När konventionen var
undertecknad, frigåfvos de vid Macnaghtens mördande
tillfångatagna officerarne.
Återtåget från Kabul började. Det var midt i en
bister vinter. Engelsmännen måste bana sig väg genom det
förfärliga Kurd-Kabul-passet. Denna trånga klyfta
sträcker sig nära en svensk mil mellan bergkedjor så höga,
stupande och hemska, att solstrålarne om vintern knappast
ens några ögonblick på middagen kunna tränga dit ned.
Utför passet och midt igenom det störtade sig en skummande
elf med ett så forsande lopp, att icke en gång denna bistra
vinters köld förmådde isbelägga den. Snön låg alnsdjup
på marken, och de klippor och stenar i de olyckliga
vandrarnes väg, som stucko upp derutur, voro af frosten, hala
och slippriga. Snart började den hvita snön bli fläckad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
