Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SJETTE KAPITLET. Ligan mot spannmålslagarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under stormiga tider, då nationens lidelser voro
uppdrifna, hade Cobden mindre inflytande. En sunda
förnuftets och det öppna och ärliga stridssättets apostel, hade
han ingen sympati med menniskors lidelser; han förstod
dem ej; de voro helt och hållet utelemnade ur hans
beräkningar. Hans omdöme om enskilda och nationer var
allt för mycket grundadt på hans kännedom om sina egna
bevekelsegrunder och sin egen karakter. Han visste sig
alltid kunna lita på, att han sjelf i hvarje förekommande
fall skulle handla som en rättvis och klok man, och han
förutsatte, att hela verlden kunde styras af klokhetens och
billighetens grundsatser. Blotta känslor betydde för honom
litet eller intet. Äfven der de hade sin rot i någon
mensklig benägenhet som var ädel i sig sjelf, respekterade han
dem ej, om han fann dem hindra menniskor att handla
lugnt och förståndigt. Han representerade således aldrig
mer än hälften af den engelska karakteren och var alltid
af olika mening med sina landsmän i någon stor politisk
fråga. Men han tycktes enkom skapad att leda till seger
en sådan agitation som den mot spanmålslagarna.
Cobden fann några sig värdiga medhjelpare. Hans
förnämste vapenbroder under fälttåget var John Bright.
Det kan väl betviflas, om Englands offentliga lif någonsin
frambragt en man, som i högre grad än Bright egt den
store talarens egenskaper. Han hade ett imponerande yttre,
en kraftig gestalt, ett stort hufvud, ett vackert och
uttrycksfullt ansigte. Hans stämma var stark, klar och
välljudande med en egendomlig vibration, som gaf en
obeskriflig verkan åt ställen af djup patos eller harm. Stilen
i hans tal var ren ända till stränghet och saknade alla
öfverflödiga prydnader. Den lät aldrig beherska sig af
lidelsen, kunde väl gå i vågor, men aldrig med skum på
topparna. Det första draget deri som öfverraskade åhöraren
var just dess stolta sjelfbeherskning. Äfven på de
kraftigaste ställena föreföll det, som talaren mer höll tillbaka
sin styrka än ansträngde den. Rösten var under största
delen af talet lugn och måttfull och understöddes nästan
aldrig af gesten. Hur stark än hans rörelse var, hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
