Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TIONDE KAPITLET. Palmerston.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det en utrikesminister, som var vuxen sitt embetes pligter,
skulle för suveränen och sina kolleger uppvisa hvarje den
minsta papperslapp, innan den afsändes. Men drottningen
beklagade sig öfver, att Palmerston hade för sed att i
vigtiga frågor för dagen handla helt och hållet på eget bevåg,
att hon sålunda mer än en gång funnit sig bunden vid en
politik, som hon ej haft tillfälle att pröfva och, om hon
haft ett sådant tillfälle, ej skulle, godkänt, och att hon
knappast någonsin fann en fråga, när den förelades henne,
fullkomligt öppen och oberörd.
Drottningen och prinsen hade länge med otålighet
fördragit lord Palmerstons obesvärade sätt att sköta
utrikespolitiken. Redan 1849 hade hon sett sig nödsakad att
fästa utrikes statssekreterarens uppmärksamhet på det
förhållandet, att hans embetsförvaltning enligt konstitutionen
stod under premierministerns kontroll och att alla depescher,
som understäldes hennes godkännande, skulle gå genom lord
John Russeils händer. Lord John gillade denna
anordning, men hemstälde endast — och denna hemställan får
någon vigt vid bedömandet af det försvar lord Palmerston
sedermera gaf för sitt handlingssätt — att all möjlig
lättnad skulle beredas affärernas behandling derigenom, att
drottningen så fort som möjligt efter depeschernas ankomst
toge kännedom om dem. Drottningen upptog hemställningen
helt godmodigt och begärde endast, att man ej skulle »yrka
på att få hennes svar inom fem minuter, såsom nu stundom
sker». Man kan af dessa antydningar bilda sig någon
föreställning om det verkliga förhållandet. Lord Palmerston
var i sina omdömen som i alla sina handlingar snabb och,
när han en gång fattat sitt beslut, otålig öfver hvarje
dröjsmål, som syntes honom öfverflödigt. Prins Albert deremot
var långsam, försigtig, betänksam och metodisk. Lord
Palmerston var alltid viss på att hans beslut var riktigt,
äfven om det fattats under ögonblickets intryck, medan
prins Albert gerna tog upp en fråga till ny pröfning och
ständigt var tillgänglig för nya skäl och en bättre öfvertygelse.
Tvisten blef dock bilagd 1849. Lord Palmerston gick
In på alla fordringar, och för ögonblicket tycktes allt lofva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
