Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TIONDE KAPITLET. Palmerston.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
England tänkte uppgifva sin förra sympatiska hållning mot
folkrörelserna på kontinenten.
Parlamentet sammanträdde den 3 februari 1852. Det
är öfverflödigt att säga, att den största spänning rådde att
få veta det fullständiga sammanhanget med det plötsliga
afskedet. Underhuset behöfde ej länge vänta på en
förklaring. Lord John Russell höll ett långt tal, der han
utförligt redogjorde för tvisterna mellan lord Palmerston och
hans kolleger och, hvad som var en ännu större öfverraskning
för huset, äfven för tvisterna mellan utrikesministern
och suveränen samt det hot om afsked, som så länge
sväfvat öfver hans hufvud. Premierministern uppläste för huset
drottningens memorandum. Lord John Russelis tal gjorde
ett stort intryck, medan Palmerstons svar äfven i hans
förtrognaste vänners tankar var matt och intetsägande.
Palmerston syntes i sjelfva verket ej ha det minsta att andraga
till sitt försvar. Han upprepade endast på nytt de skäl
han anfört i sina bref, påstod sig i det hela ha bedömt
den franska krisen riktigt, han hade ej kunnat underlåta att
bilda sig en mening om den, och så vidare. Om
drottningens memorandum yttrade han ej ett ord. Han hade
blifvit ense med sig sjelf, att en tvist mellan en suverän och
en undersåte ej anstod någondera, och han förbigick derför
med afsigtlig tystnad denna del af frågan.
I underhuset och klubbarna var den åsigten nästan
enhällig, att lord Palmerstons bana var afslutad.
»Palmerston är krossad», hette det der allmänt. En eller ett par
dagar efter debatten mötte lord Dalling Disraeli i ryska
ambassadhotellets trappa, och Disraeli yttrade då till
honom: »det fins ej mer någon Palmerston.» Sjelf var dock
Palmerston tydligen af annan mening. De bref han
omedelbart efter sitt fall skref till sina vänner visa honom lika
spänstig och full af tillförsigt som någonsin. Han var
fullkomligt belåten med den vändning sakerna tagit och
afvaktade lugnt hvad han ett par dagar derefter kallade »min
lilla uppgörelse med John Russell». Denna kom äfven förr
än ens han sjelf kunnat ana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
