Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTONDE KAPITLET. Sammansvärjningsbillen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans kommittenter ansågo honom vara deras laglige
representant och hade äfven af honom tagit ett löfte, att om
han blefve vald, han skulle intaga sin plats. Många
ledamöter, och bland dem nere framstående jurister, voro af
den öfvertygelse, att han efter strängaste tolkning af lagen
var berättigad att intaga sin plats. Ännu flere voro
öfvertygade, att den princip som utestängde honom var inskränkt
och barbarisk, och att det steg han nu tog var nödvändigt
för att få den genast upphäfd.
Att utvisa Salomons ur huset kunde derför ej komma
i fråga. Det enda som kunde göras var att gripa sig an
och debattera saken. Lord John Russell föreslog en
resolution, att Salomons skulle förständigas att aflägsna sig.
Lord John Russell var — vi behöfva knappast säga det —
en varm vän af judarnes upptagande i parlamentet, men
ansåg Salomons tillvägagående oregelbundet. Bernal
Osborne föreslog ett amendement, som förklarade Salomons
berättigad att intaga sin plats. Nu följde en mängd lifliga
och oregelbundna debatter, och Salomons deltog ej blott i
några af voteringarna, utan höll till och med ett tal. Han
talade lugnt och väl, och man lyssnade till honom med
stor uppmärksamhet. Han förklarade, att han vid det steg
han tagit ledts, ej af trots eller missaktning för husets
värdighet, men såsom lagligt vald, hade han ansett för sin
skyldighet att intaga sin plats och dermed häfda både sina
egna och sina kommittenters rättigheter. Han lät, äfven
förstå, att han skulle draga sig tillbaka, om, för att tvinga
honom dertill, jemt så mycken fysisk styrka användes, att
han kände, att han handlade af nödtvång. Motionen att
han skulle förständigas att aflägsna sig bifölls. Talmannen
uppmanade Salomons att aflägsna sig. Salomons gjorde
ej min af att röra sig från sin plats. Talmannen befalde
nu sergeant-at-arms att föra ut Salomons. Sergeant-at-arms
gick fram till Salomons och vidrörde lätt hans axel, och
nu lemnade Salomons helt lugnt rummet. Farsen var förbi.
Det var tydligt för en hvar, att den verklige, segraren var
Salomons, och att någonting måste ofördröjligen göras för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
