Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTONDE KAPITLET. Sammansvärjningsbillen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att befria både landet och underhuset ur den obehagliga
ställning, hvari de kommit.
Men den formliga segern vans först någon tid efteråt.
I december 1851 väcktes, dock ej af regeringen, åtal
mot Salomons för det han olagligt intagit sin plats,
med yrkande om böter. Skattkammardomstolen (Court of
Exchequer) förklarade med tre röster mot en, att orden
»på en kristens sanna tro» måste anses lagligen utgöra en
särskild kristen ed, som ej kunde afläggas af någon annan
än en kristen och utan hvilkens afläggande ingen kunde
vara ledamot af parlamentet. Sedan lagfrågan sålunda
blifvit afgjord, försöktes nere utvägar att med en
parlamentsakt undanrödja orättvisan. Underhuset antog den ena
billen efter den andra om rätt for judarne att sitta i
parlamentet, men öfverhuset förkastade dem lika regelbundet.
Lord John Russell, som nu tagit hand om saken, framlade
sin bill i början af 1858. När den kom upp till öfverhuset,
delade den alla sina föregångares öde. Lord Lucan
föreslog då, att i billen skulle intagas en punkt, som
berättigade båda husen att efter eget godtycke ändra
edsformuläret. Russell hade betänkligheter mot detta sätt att
behandla en stor fråga, men ansåg sig ej berättigad att
afslå den föreslagna kompromissen. En bill med den
föreslagna punkten uppsattes och gick igenom i båda husen.
En jude kunde alltså endast i det fall bli ledamot af
underhuset, om det ville mottaga honom, och kunde uteslutas
från öfverhuset, om detta hus ej var benäget att släppa in
lionom. Dertill kom, att underhuset kunde när som helst
byta om åsigt och endast behöfde ändra edsformuläret för
att ånyo utestänga judarne. Ett sådant sakernas tillstånd
kunde naturligtvis ej länge bibehålla sig. Ej långt
derefter antogs äfven en lag, som konsoliderade akterna rörande
trohets-, afsvärjelse- och suprematsederna och berättigade
judarne att vid afläggande af hvilken ed som helst
utelemna orden »på en kristens sanna tro». Sålunda blefvo
judarne omsider politiskt likberättigade med sina kristna
medborgare och på en gång en anomali och en skamfläck
borttagna ur vår lagstiftning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
