Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TREDJE KAPITLET. Lord Palmerstons sista dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stod ännu i hög grad under ryskt inflytande och öfvertalades
eller tvangs att ingå en förhatlig konvention med
Ryssland, i kraft hvaraf de ryska trupperna skulle få förfölja
polska insurgentskaror in på preussiskt område.
Det var från första hörjan klart, att polackarne äfven
under de gynsammaste förhållanden ej skulle länge kunna
hålla ut mot Ryssland, om de lemnades åt sig sjelfva.
Deras plan gick ut på att med hvilka medel och till hvad
pris som helst hålla resningen vid makt, tills någon af
stormakterna förmåddes att intervenera. Och deras
förhoppningar i denna väg voro alls icke tomma inbillningar,
utan stödde sig på väl genomtänkta politiska beräkningar.
De voro till och med ett ögonblick mycket nära att
förverkligas. Kejsar Napoleon önskade ifrigt hjelpa dem
och lord Russeli icke mindre. Den polska saken var mycket
populär i England. Ryssland var hatadt och Preussen
ännu mer. I fråga om sympatierna för Polen fans ingen
partiskilnad. Åsigten att något borde göras för att hjelpa
polackarne räknade fullt ut lika många konservativa som
liberala anhängare. I öfverhuset talade lord Ellenborough
för Polen med poetisk och glödande vältalighet, medan
lord Shaftesbury från oppositionsbänkarna bränmärkte
Rysslands förfarande. Irlands katoliker voro lika varma för
Polens frihet som Londons arbetare. Bland hennes mest
framstående och energiska förfäktare i England voro Pope
Hennessy, en katolik och irländsk parlamentsledamot, samt
Edmond Beals, ledaren af en stor radikal förening i
London. Stora offentliga möten höllos, der Polens sak
förfäktades ej blott af folktalare, utan äfven af män med hög rang
och stort ansvar. Krig fordrades lika litet på dessa möten
som i underhuset, men det yrkades, att England, såsom en
af de makter, hvilka undertecknat Wienfördraget, skulle
i förening med andra stater uppfordra Ryssland att
erkänna det lilla mått af rättigheter, som genom detta fördrag
blifvit Polen tillförsäkradt. I Frankrike rådde den största
entusiasm för Polens sak, och kejsar Napoleon var beredd
att intervenera, om han kunde fä England med sig. Detta
syntes ett ögonblick ej omöjligt. Lord Russell gick till och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
