Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TREDJE KAPITLET. Lord Palmerstons sista dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen af Danmark. Hennes ungdom, skönhet och intagande
väsen hade gjort henne mer populär, än någon utländsk
prinsessa förut varit i England. Och hennes popularitet
kom äfven hennes fädernesland till godo. Ej ringa blef
derför den allmänna misstämningen i landet, när det blef
bekant, att danskarne skulle lemnas åt sig sjelfva och
England ej sträcka ut ett finger för att hjelpa dem. Lord
Russeli var ett ögonblick benägen att intervenera till
Danmarks understöd, om Frankrike ville göra gemensam sak
med England, och han gjorde franska regeringen ett förslag
i denna riktning. Kejsar Napoleon gaf dock ett afböjande
svar. Han hade blifvit stött öfver Englands vägran att till
sammans med Frankrike hjelpa Polen mot Ryssland, och
det var nu hans tur att säga nej. Det återstod derför
ingenting annat att göra än att låta danskarne på egen hand
utkämpa sin strid bäst de kunde.
Danskarne slogos med mycken tapperhet, men de voro
orimligt underlägsna i antal och deras vapen fullkomligt
odugliga att mäta sig med deras mäktiga fienders. Det
preussiska tändnålsgeväret visade i detta fälttåg för första
gången sin fruktansvärda verkan och gjorde snart alla
danskarnes försök till motstånd ytterst hopplösa. De måste
draga sig tillbaka och förlorade den ena efter den andra
af sina fästningar. Väl vunno de en sjöseger öfver österrikarne
utanför Helgoland, och underrättelsen härom väckte
i England en obeskriflig entusiasm. Men kampen var i
sjelfva verket redan förbi och utgången gifven. Engelska
regeringen gjorde ifriga ansträngningar för att medla fred och
lyckades slutligen förmå de krigförande att samtycka till en
vapenhvila, på det en konferens af stormakterna måtte kunna
sammanträda i London. Konferensens öfverläggningar ledde
ej till något resultat. Eget nog, var det danskarne sjelfva
som till sluts afvisade all kompromiss. Kriget bröt ut på
nytt. Fiendtligheterna varade dock denna gång endast
helt kort. Danska regeringen sände konungens broder prins
Hans direkt till Berlin för att underhandla om fred, och
fredsvilkoren voro snart uppgjorda. Ingenting kunde gerna
vara enklare. Danmark uppgaf allt som det kämpat för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
