Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TREDJE KAPITLET. Lord Palmerstons sista dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Säga sarkasmer hade han sannolikt ej sin like i underhuset,
och när han tog inträde i öfverhuset, kom han de stela
och högtidliga peererna att blekna af häpnad genom det
skonslösa sätt, hvarpå han använde sin farliga gåfva. Den
bitande ironien i hans tal skärptes ännu mer genom den
synnerliga blidhet i rösten, hvarmed han framförde äfven
sina bittraste ord. Med ett ansigte strålande af idel
välvilja, med halft tillslutna ögon som ett medeltidshelgons,
med en dämpad, honungsljuf stämma brukade lordkanslern
utslunga en ström af sarkasmer, frätande som en giftig
syra. En sådan man skulle naturligtvis skaffa sig många
fiender, och den tid kom när de fingo hugg på honom. Han
hade vid bortgifvandet af tjenster visat slapphet i
grundsatser. Så hade han gifvit en af öfverhusets tjenstemän
afsked med pension, oaktadt han visste, att en svår
anklagelse hvilade öfver honom för hans sätt att sköta ett annat
offentligt embete, och lord Westbury hade utnämt sin egen
son till den sålunda ledigblifna platsen. Det såg alltså ut,
som lordkanslern hade pensionerat en statens embetsman,
som befann sig under åtal, för att bereda en plats åt sin
egen son.
Frågan upptogs af underhuset och olyckligtvis af en
häftig motståndare till regeringen. Den 3 juli 1865
föreslog Ward Hunt ett formligt klandervotum mot lordkanslern.
Huset antog ej resolutionen, hvilken skulle bränmärkt
kanslerns handlingssätt som »i hög grad klandervärdt och
egnadt att väcka missaktning mot det sätt, hvarpå statens
högsta embeten skötas». Det antog emellertid ett amendement,
som, på samma gång det frikände lord Westbury från
beskyllningen att ha handlat af egennyttiga bevekelsegrunder,
förklarade, att pensionens beviljande röjde slapphet
och brist på nödig varsamhet i kanslerns sätt att vårda det
allmännas intressen. Regeringen var ur stånd att bekämpa
denna resolution. Lord Palmerston gjorde sitt bästa för
att rädda lordkanslern, men allmänna meningen i huset var,
att ordalagen i resolutionen alls icke voro för skarpa, och
regeringen måste böja sig för den. Lordkanslern ingaf
genast sitt afsked. Han hade i sjelfva verket intet annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
