Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - NIONDE KAPITLET. Den stora ministèrens fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minsta att skaffa. Planen hade i första ögonblicket ett
tilltalande utseende. Första aftonen, då den debatterades,
möttes den ock nästan med en korus af bifall. Men i många
delar af huset rådde en olycksbådande tystnad, och denna
blef snart på ett oroande sätt bruten. Ju mer planen
granskades, dess mindre anklang syntes den finna på båda
sidorna af huset. Den föreslog sönderbrytning och
sammanblandning af tre eller fyra befintliga system, och tydligen
utan den minsta utsigt att kunna tillfredsställa något af de
religionssamfund och partier, hvilkas strider denna stora
revolution afsåg att bilägga. Det låg mycken sanning i den
anklagelse mot billen, som snart började göra sig hörd från
båda sidorna af huset: »ni förstör», sade man, »nere
inrättningar, och ni tillfredsställer ingens anspråk.»
Agitationen mot billen var alltjemt i stigande. Professor
Cairnes, hvars helsa då redan var bruten, var den
egentliga själen i den opposition, som fördömde billen på
grund af det försämrande inflytande den skulle utöfva på
arten af den högre bildningen i Irland. De engelska
nonkonformisterna voro som en man emot den. De
konservativa voro äfven emot den, och det blef snart tydligt, att de
irländska parlamentsledamöterna skulle allesammans rösta
emot den. Krisen kom vid ett af Bourke föreslaget
amendement till motionen om andra läsningen. Debatten, som
började den 3 mars och fortgick i fyra nätter, var het och
glänsande. Disraeli jublade, och hans jublande stämning
gaf mer än vanligt lif åt hans gnistrande vältalighet, då han
hånande förevitade Gladstone att ha tagit »nonkonformisternas
skrik för nationens röst» och sade sig vara fullt
och fast öfvertygad, att engelska folket nu vore trött vid
konfiskeringspolitiken.
När Gladstone i slutet af fjerde nattens debatt reste
sig för att tala, blef det snart tydligt, att han ej längre
hoppades på seger. Och hur kunde han det också? Han
anfölls och bekämpades från alla håll. Han visste, att
Dublin-universitetets senat, liksom de katolska prelaterna,
fördömt hans bill. Han hade mottagit en deputation af
irländska parlamentsledamöter, hvilka helt öppet förklarade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
