Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ELFTE KAPITLET. Kongressen i Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statssekreterare för kolonierna. Posten som förste sekreterare
för Irland gafs åt James Lowther. Lord Salisbury
utfärdade ett cirkulär, deri han förklarade, att England
omöjligt skulle kunna deltaga i en kongress, som ej hade
full frihet att revidera alla bestämmelserna i
San-Stefanofördraget. Parlamentet tog sig nu påskferier, och redan
dagen derpå erhöll indiska regeringen order att skicka
vissa af sina regementen till Malta. Detta steg var en
fullkomlig öfverraskning för landet. Det gaf anledning
till en mycket allvarsam tvist i båda parlamentshusen
rörande en vigtig konstitutionel fråga. Oppositionen påstod,
att den konstitutionella grundsats, som öfverlemnade åt
parlamentet att bestämma antalet af de soldater, kronan
egde underhålla i England, förvandlades till ett tomt
blandverk, om premierministern kunde när som helst, utan att
ens rådfråga parlamentet, draga hur stora förstärkningar
han behagade från Indiens nästan obegränsade resurser.
Men den majoritet, som understödde lord Beaconsfield,
var ej synnerligt benägen att fråga efter skäl och bevis.
Den var fullt beredd att godkänna hvarje steg, lord
Beaconsfield kunde finna lämpligt att taga.
Furst Bismarck hade ofta under dessa händelser visat
en benägenhet att uppträda i den nya rollen af fredsmäklare.
Han trädde nu åter emellan och utfärdade inbjudning till
en kongress, som skulle hållas i Berlin för att taga under
ompröfning San-Stefano-fördragets alla bestämmelser. Efter
något dröjsmål och diplomatiskt tvistande antog Ryssland
slutligen inbjudningen på de föreslagna vilkoren, och det
beslöts, att en kongress skulle sammanträda i Berlin den
13 nästkommande juni. Till stor allmän öfverraskning
tillkännagaf lord Beaconsfield, att han sjelf, åtföljd af lord
Salisbury, ville representera England och leda underhandlingarna
i Berlin. Hans beslut saknade, så vidt vi känna,
alla prejudikat. Aldrig förut hade en engelsk
premierminister lemnat landet, medan parlamentet ännu var
samladt, för att representera landet i en utländsk hufvudstad.
Den roll han åtagit sig att spela tilltalade i hög grad lord
Beaconsfields smak för det pittoreska och teatraliska. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
