Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelsk parlamentarism - Imperialismens nödtvång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Allting var liksom förgjort. Det blev
utrikespolitikens och kolonialpolitikens hopade
missöden, som bragte den djärvaste av alla
reformministärer på fall; homerulebillen var
blott den sista, som i de vredgade
valmännens ögon fyllde syndamåttet över brädden.
Majuba och Transvaals utrymning,
svårigheterna i Egypten och Sudan jämte
Gordons övergivna martyrskap, ryssarnas
plötsliga angrepp vid afghanska gränsen —
sådant kunde ej annat än fresta även de
partitrognas tålamod. Egentligen var det
dock andra symtomer, som i än högre grad
tvungo folk att fundera, huruvida det ändå
hängde rätt ihop med de underförstådda
förutsättningarna för den gamla självsäkra
Manchesterläran. England antastades allt
öppnare i sin kolonialpolitiska
självtillräcklighet. På Afrikakonferensen i Berlin
trugades det att inför Europa stå till svars för
sina gränsregleringar med Portugal och sina
ockupationsvanor i samfärdseln med negrer
och andra barbarer. Den mörkaste
världsdelen blev med ens ett byte för
kontinentalfolkens utskiftningslystnad, och ända till
Polynesien sträckte sig deras oförmodat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
