Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trojerade kartor. Magna Charta är ett ömsesidigt fördrag,
hvars brytande framkallar det genom henne legaliserade
motståndet. Blott tillkomsten af ett dylikt dokument visar, att
den öfverstarka konungamagten börjar svigta och lida intrång.
Redan Henrik II hade fått pröfva på, att krafterna i hans
rike samlades mot honom och att hans välde ej var
oantastligt. Det var den engelska hierarkin, som följande fastlandets
föredöme uppträdde med anspråk, som måste ha ljudit illa i
konungens öron. Dock kunde Henrik ej utan framgång bjuda
kyrkan spetsen, ty han hade nationen för sig. Men Johan
bekrigades af både kyrka och folk och han bands at den
första grundlagen. Magna Charta uppfyller visst icke fordringarna
på en konstitutionell författningsurkund efter moderna begrepp
men dock sådana, som för tiden voro behöfliga. Hon talar
t. ex. ingenting om en så vigtig sak som sättet för lagars
stiftande; hvad beskattningen angår, fastställer hon visserligen
olagligheten af vissa beskattniugstitlars användande utan bifall
af ett stort råd (commune concilium regni d. v. s. alla
omedelbara kronvasaller) men någon församling för
skattebevillning i allmänhet omnämnes icke. Kärnpunkten bildar det
rättsliga skydd tili person och egendom, som tillerkännes alla
freemen utan undantag. Man spirar i Magna Charta äfven
stymmelser till en riksståndsrepresentation fast med temligen
ensidig befogenhet i det allbekanta baron-utskottet, som skulle
öfvervaka kartans efterlefnad och »tränga» konungen, om han,
uppmärksammad på, att han sig mot lagen förbrutit, ej ville
lemna nödig upprättelse. Den tid, som närmast följer efter de
minnesvärda händelserna vid Runemede och Johans död,
upptages af ständiga strider mellan konungamagt och storherrarne,
som väl märkande, att förvaltningen var magtens häfstång, ville
ha sitt ord med i laäget vid tillsättandet af statsembetena.
Striden fördes med vexlande lycka men som det tycktes till
konungens slutliga fördel, hvarföre de »upproriske» måste söka
sig hjelp och fann den — i kommunerna. Det var i nödens
stund, som underhuset kallades till lif. Dess betydelse som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
