- Project Runeberg -  Om 1688 års engelska revolution /
24

(1875) [MARC] Author: Theodor Westrin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kommer ett ord, som kunde tolkas i sådan syftning. Frågan
om ett fritt parlaments sammankallande utgjorde kärnpunkten
i striden mellan prinsen och konungen.

I första veckan af november landsteg Oranien vid Torbay,
hvarifrån han trängde allt längre och längre in i landet. I
Exeter slöts mellan hans engelske anhängare en förening under
edlig förpligtelse att med prinsen samverka till vinnande af
det mål, hans proklamation utsagt, och att för den händelse,
att prinsen fölle ifrån, öfver hans graf tillkämpa sig
detsamma. Genom denna konfederation hade revolutionen
organiserats; motståndet hade nu fått en mera rent engelsk pregel;
förut hade rörelsen mera liknat en utländsk invasion. När
den ene ädlingen efter den andre lemnade konungens fana, när
uppresningen lyfte sitt hufvud i landets olika delar, när
medlemmar af konungens egen familj afföllo från honom och den
kungliga armén var stadd på återtåg, då kände konungen sin
kraft bruten och tycktes vilja gifva efter. Redan strax efter
Oraniens landstigning bade flere framstående lorder öfverlemnat
till konungen en petition om ett fritt parlaments
sammankallande. När Oranien ej längre stode på engelsk jord, genmälde
han, skulle han villfara deras begäran. Nu i sin ytterliga
bedröfvelse samlade han dem och andra notabler till råds.
Han lofvade nu att sammankalla ett fritt parlament. En
proklamation gaf amnesti åt alla dem, som voro under vapen och
gjorde dem till och med valbar tili underhuset.
Kommissarier afskickades till Wilhelm för att med honom underhandla.
Det ser ut som skulle saken få en snar och af nationen önskad
utgång. Men Karl I går igen. "Ett parlament skall
pålägga mig vilkor, som jag ej skulle kunna uthärda", sade
han sjelf. Och detta sade han sant, ty "det skulle nödga honom
att uppgifva allt hvad han gjort för katolikerne och att
bryta med konungen af Frankrike"[1]. Men "aldrig", yttrade
han till franske ministern, "skulle han bifalla något, som


[1] Macaulay III, 335.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:32:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/engrev1688/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free