- Project Runeberg -  Om 1688 års engelska revolution /
40

(1875) [MARC] Author: Theodor Westrin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

af folkmagten. Derför innehåller heller icke
Rättighetsförklaringen på papperet på långt när sådana sjelfva
konungamagtens väsende angripande klausuler, som de medgifvanden, hvilka
Långa parlamentet afpressade Karl I. Här talas t. ex. icke
om, att konungen finge utnämna en minister eller utdela ett
pärskap blott med begge husens samtycke. Men det är
visadt, att konungen icke dess mindre blef nödgad att välja
sig sådana rådgifvare, som gillades af parlamentet.

The Declaration ot Rights sönderfaller i två stora
hufvudafdelningar: en apologetisk §§ 1—19, som framhåller
revolutionens nödvändighet och konventets kompetens att vara
en beslutaude riksförsamling och en lagstiftande §§ 20—37.

Den senare afdelningens tolf första paragrafer (§§ 20-31)
innehålla sådana stadganden, som omedelbarligen tillkommit
till följd af konung Jakob II:s magtmissbruk. § 32 förklarar,
att dessa magtmissbruk icke på något sätt få anses som
prejudikat. §§ 33, 34 uttala förtröstan på prinsen af Oranien,
att han på grund af sitt föregående uppträdande till nationens
befrielse skall afvärja hvarje våld på hennes religion,
rättigheter och friheter, hvarpå följer i § 35 hans och prinsessan
Marias förklarande till konung och drottning, bestämmandet af
sättet för magtens utöfvande och arfsordningen. I § 37
afskaffas de gamla Supremats- och trohetsederna och stadgas
lydelsen af de nya.

Hel och fullkommen blef parlamentets lagstiftande magt,
di all suspension[1] af lagarne utan dess samtycke förklarades
olaglig (§ 20) och än mera derigenom, att konungens
dispensationsrätt (§ 21) i ej ringa mån inskränktes. Men
oeftergiftiga vilkor för att ett folk verkligen skall kunna bevaka


[1] Oaktadt det redan under Edvard III:s regering (genom Stat. 51 Edv.
III) blef bestämdt, att inga i fullt parlament stiftade lagar skulle kunna
annuleras på annat sätt än genom parlamentets gemensamma samtycke,
d. v. s. lordernes och underhusets — så hade konungen dock alltid utöfvat
en viss rätt att afbryta strafflagars verksamhet. Karl II:s
Indulgensförklaring ledde till den lagen, att en dylik sSuspension i kyrkliga saker ej vore
medgifven.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:32:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/engrev1688/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free