Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina intressen genom en representation äro: att folket till
denna församling kan insända sådana män, hvilka det anser
värdiga och egnade att föra sin talan, och att denna
församlings medlemmar utan fruktan för magtens öfvervåld ega att
föra denna talan. Den förra af dessa betingelser yrkades
genom 26 §, som stadgar parlamentsvalens frihet, den senare
genom § 27, som förkunnar, att parlamentet skall vara
sin egen censor. Ordets frihet så väl som personlig
oantastlighet voro väl sedan gammalt en parlamentsledamots
privilegier, men sedan gammalt funnos ock många exempel på deras
kränkande. Under Stuartarnes tid försvarades de på ett lika
kraftfullt sätt, som regeringens angrepp voro hänsynslösa. Man
erinre sig blott Karl I:s attentat mot de fem och den
olycksdigra verkan af detta steg. Karl II måste för sitt fula
tilltag mot Sir John Covontry lida den förödmjukelsen att
underskrifva sina handtlangares dödsdom. Ett mindre våldsamt
men icke mindre farligt sätt att tysta munnen på en
oförskräckt oppositionsman var att draga honom inför domare —
ofta privy council — och derpå under lagens sken straffa
honom. Men för att parlamentet, utrustadt med dessa
rättigheter, skulle kunna vara landet till gagn fordrades, att dess
mening efterhördes och att det hade tillfälle att utöfva sin rätt.
Karl I hade gifvit exempel på en lång tids regering utan
parlament. Karl II efter sin seger öfver oppositionen
inkallade under de fem återstående åren af sin lefnad icke något
parlament fastän lag kräfde, att parlament skulle hållas minst
hvart tredje år. Det Långa parlamentet hade fordrat detta.
The Declaration of Rights säger deremot blott (§ 31), att
konungen bör ofta hålla parlament. Här tycks väl åt
konungen stor magt lemnad, men sjelfva förhållandena och i
synnerhet de finansiella gjorde det omöjligt att för någon längre
tid undvika ett inkallande af husen. Ej heller göres
parlamentets ajournering och upplösning beroende at dess eget
samtycke — en lag, som Karl I måste bifalla. Hade en
inskränkning som denna verkligen ålagts konungen, då hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
