- Project Runeberg -  Albert Engströms samlade /
Ebbarpsgölen

Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Ebbarpsgölen
Ur "Medan det jäser"

En fjärdingsväg från järnvägsstationen låg Ebbarpsgölen kantad av gungfly, mörk, trolsk och farlig. Jag säger låg, ty nu finns det inte mycket kvar av den efter den sista sjösänkningen. Den är ett litet dyhål, kantat av pors och vide och dess rudor ha blivit små som det sker då utrymmet minskas. Dess jättegäddor äro borta och dess vackra näckrosor äro döda. Inte susar storskogen längre på åsarna runt omkring, och inga tjädrar eller orrar spela där längre, ty tröstlösa fällor med stubbar och ormbunkar är det enda som återstår av all härligheten.

Men när jag ar pojke, var gölen som den skulle vara, en sådan där sagogöl, dit det alltid var ett äventyr att gå.

Det märkvärdigaste med den var ön i dess mitt, Tjuvholmen, ty där spökade det och där hade tjuvarna haft sitt tillhåll, några vilda, sagoomstrålade sällar, som i mormors mormors mormors tid stulo silvret ur de små kyrkorna runt omkring. Under årens lopp hade de starriga gungflytuvorna växt nästan ända fram till ön och mötte med bara ett par meters mellanrum dess eget fly. Och dit hade vi pojkar med oändligt besvär släpat en väldig planka, så att nu kunde vi gå torrskodda ut på Tjuvholmen, Men det var icke lönt att någon främling gjorde sig besvär, ty vägen från stranden slingrade sig förvillande mellan tuvorna på ett sätt som endast vi kände till och lärt oss efter otaliga misslyckade försök. Bara en fotsbredd åt sidan och man sjönk ned i svart, gurglande dy, och ur sådan är icke lätt att ta sig upp. Vägen var verkligen livsfarlig.

Men för oss voro alla faror lekverk, ty vi voro vana att dagligen se döden i vitögat. Vi voro ädla indianer som slagit upp vårt wigwam på Tjuvholmen, och ve det blekansikte som vågade nalkas vårt gömställe.

Det var en vacker sommarsöndag, och Calle Trenck, handlandens son, och jag metade rudor mellan näckrosorna vid gölstranden. Därute låg Tjuvholmen lockande och grön i solskenet, men vi väntade på de andra pojkarna för att sedermera gräva upp stridsyxan och låta våra krigsrop skalla kring gölen.

Plötsligt hörde vi röster ur skogen bakom oss. De nalkades och snart trädde ett sällskap söndagsfirande lustresande bodherrar från Eksjö ut ur snåren och närmade sig gungflykanten. De hade vitklädda skrattande bodmamseller med sig som viftade med parasoller och gjorde sig till på alla sätt. Vi kände igen nästan alla i sällskapet från våra marknadsbesök i den lilla staden. En uppnäst, rödhårig bodisco från Johansson & C:is hökeriaffär, iklädd grå byxor och bonjour, och som tydligen var sällskapets lustigkurre och kvickhuvud, anropade oss:

- Hör du, kom hit, små bondbassar, så får vi titta på er!

- Kom hit själva, era lådhuggare, om ni törs! ropade jag.

- ä du oförskämd, din puttefnasker, ska du få dalj!

- Puttefnasker för dej, din sirapsprins!

- Va metar ni för nånting, små bassar?

- Så länge vi inte metar härsken sill ur din tunna, så angår dä dej inte, ditt tegeltak!

- Stå inte å var oppkäftig, utan kom hit så får vi talas vid, sade en annan i sällskapet.

- ånej, oss lurar ni inte, era strutsvarvare!

Samtalet eller vad man skall kalla det, avstannade en stund och sällskapet tycktes överlägga.

- Hör nu, säj, ropade en tredje, som tycktes vara ledare för bandet och såg vederhäftigast ut, nu ska vi inte bli osams, utan kom hit, så kan ni tjäna er en tolvskilling per man!

- ånej, då klår ni oss!

- Nej, vi lovar - - -

- Svär, så sant mig Gud hjälpe till liv och själ!

- Ja vars!

- Svär då!

Han svor verkligen.

- å den eden gäller för dom andra också?

- Ja, för all del!

- Nu har ni svurit, sade jag högtidligt. Men varför ska vi ha var sin tolvskilling?

- Jo, ni ska visa oss vägen ut till Tjuvholmen! Kan ni den?

- Ja vars!

- Tolv skilling! Det var en svindlande summa för oss som knappt vant oss vid femöringar. Det som då och då duggade var en och annan tvåöring eller ettöring, då vi öppnat grinden åt någon vägfarande.

Vi stoppade våra rudor i fickorna, grepo våra väldiga tallspön och hoppade i land på de gungande tuvorna, fast alltjämt beredda att återta vår säkra position, om sällskapet skulle synas vilja bryta eden.

- Va har ni metat för nånting, små bassar? frågade den rödhårige.

- Ruder, svarade Calle Trenck och drog upp ett slemmigt sprattlande exemplar ur sin blaggarnsrockficka.

- Hör du, lilla basse, sade den rödhårige, om du äter opp den där, då får du tolv skilling. Men du ska äta opp'en som han är!

Calle Trenck mörknade. Tolvskillingen lockade. Jag såg tårarna komma fram och rinna nedåt hans smutsiga kinder.

- Han vill väl inte, att ja sa äta opp'en levanes?

- Jo, just levande, din lilla fula basse!

- Och han tog fram tolvskillingen och lät den glindra framför Calles ögon.

- Gör'et inte, Calle! ropade jag indignerad och med fasa och äckel i min unga själ.

- Du får en tolv skilling också om du äter opp'en! Men levande ska han vara!

- Nääj, inte för en hel krona!

- Gör du det för en krona, då?

- Han tog upp den stora slanten. Jag kämpade en hård kamp, men segrade över vinstbegäret och tanken på allt det jag kunde ha förvärvat mig för en hel krona, ty i detsamma hörde jag Calle Trencks ruda knastra mellan hans tänker och en vidrig känsla av äckel kom mina inälvor att vrida sig i smärtsam kramp.

- Nääj, inte för tie kroner!

- Nej, du är för dyr, lilla basse! skrattade den rödhårige och stoppade ner kronan. Och gapskrattande åsåg sällskapet den stackars Calles efter långa och svåra ansträngningar slutligen lyckade försök att få ner rudan.

Tolvskillingen var hans.

Ett dunkelt och dovt hat växte i min själ och svällde tills det värkte. Detta krävde hämnd. Död åt dess blekansikten, dessa usla krämare och trängt in på våra jaktstigar! Tankarna surrade i min hjärna och trängdes tills idén plötsligt sprang fram ur densamma fullrustad som Pallas Atene.

- Jaha, nu är du väl mätt och belåten, lilla basse, så du kan visa oss vägen till Tjuvholmen?

Men Calle kunde inte. Ty han kastade sig plötsligt framstupa bredvid en buske, likblek i ansiktet och avlevererade sin ruda.

- Egentligen skulle det där inte gillas, sade rödhåringen, men du skall väl få behålla din tolvskilling ändå, för här har du med fint å schineröst folk att göra! Men du, lilla andra basse, kan väl följa med oss och visa vägen, mens kamraten rensar magen.

Jag lutade mig ned bredvid Calle och viskade något i hans öra. Det måtte ha varit någon tillfredsställande, ty Calle kom på benen med ett språng och en vild beslutsamhet kom färgen att återvända på hans kinder.

- De ä väl redit sant, att vi får en tolvskelling var om vi visar vägen? sade han och torkade sig om munnen med sin trasiga rockärm.

- Jaa då, om ni bara lovar att ni inte super opp dom! Lovar ni det?

- Jaa då!

- Nå, här har ni guldet!

I spetsen för tåget gingo vi den kända stigen över bergudden, ner på stranden och ut på gungflyet, som sträckte sig väl ett par hundra meter ut i gölen. Lyckligt lotsade vi vårt sällskap till och över plankan som var det enda föreningsbandet mellan Tjuvholmen och fastlandet. Och snart spridde sig bodherrarna med damer över den lilla holmen.

Men Calle och jag gingo lugnt tillbaka över plankan, drogo den med oss några meter in på gungflyet, upphävde vårt gällaste och mest triumferande krigsrop och ilade snabbt på den slingrande stigen tillbaka in i skogen, där vi lade oss bland strandbuskarna och observerade sällskapet. Min idé var genomförd.

Vårt krigsrop hade väckt följet till eftertanke att något passerat. Snart sågo vi dem komma ned till stranden. Och snart hade du upptäckt att plankan var borta.

De ropade hallå, men deras rop återskallade obesvarade av oss. Vi lågo tysta under hemsk tillfredsställelse.

- Hör du Albert, tror du inte dom blir argare, om du ger oss ett sånt där djävelskt skratt, som de står om i Röda Handen? viskade Calle Trenck.

Jag fann förslaget utmärkt och uppgav ett hånskratt så djävulskt jag kunde åstadkomma med mina unga lungor och rena barnasjäl i förening.

Men på Tjuvholmen var stor uppståndelse. Kvinnorna gräto och karlarna ömsom hotade och bönföllo. De lovade oss slutligen en hel tia, troligen densamma den rödhårige nyss funnit för stor som betalning för rudätningen.

Men Calle Trenck och jag svarade bara med djävulska skratt - - -

Slutligen hade vi inte tid att vänta längre utan gingo hem, överlämnande de lustresande åt sitt öde. Men så länge vår stig gick utmed gölkanten genljödo stränderna av våra djävulska skratt.

Så hämnas förolämpade indianer. Vi hade gjort en den Store Anden synnerligen behaglig gärning och våra fiender blekansiktena fingo skylla sig själva, ty själva hade de grävt upp stridsyxan. Och sent skulle fredspipan ryka vid vår lägereld, även om de skickade ut kunskapare till oss för att höra efter om vi ville inställa fientligheterna.

Hur de lustfarande Eksjöborna togo sig från Tjuvholmen är mig obekant. Tydligen hade någon eller några av dem fått kläda av sig och anbringa plankan i dess förra läge. Men det var sedan på gungflyt som farligheterna började, och när de på aftonen kommo till stationen för att resa tillbaka till Eksjö, såg man vad de genomgått. De voro samt och synnerligen våta och svarta av gyttja ända uppe i hårfästena. Damernas klänningar voro nu sorgliga, sura, dyiga lumpor och herrarna uppträdde icke alls med den säkerhet och överlägsenhet de använde borta vid gölen mot två fattiga smålandspojkar.

Calle Trenck och jag vågade naturligtvis inte visa oss på perrongen förrän tåget satt sig i rörelse. Men då rusade vi fram till det sorglustiga sällskapets kupé och höjde till de söndagspromenerande och tågbegapande böndernas undran ännu en gång Blodige Jacks djävulska hånskratt.


Project Runeberg, Thu Dec 20 01:36:24 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/engstrom/ebbarpsgoelen.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free