Fröken Malla Heine skulle tillbringa eftersommaren hos sin bror revisionssekreteraren, som hyrde villa vid Lännerstasundet strax bredvid Fisksätra station. Försommaren hade hon tillbragt hos sin svåger kaptenen på Svea garde, men hon tyckte inte riktigt om honom, ty han skämtade så förskräckligt med Mallas svaghet att ej vilja erkänna sina fyrtiofem år, och hon hade verkligen nått denna kritiska ålder, då kvinnan förändras, jag vill just icke säga till det bättre, men i alla händelser så genomgripande, att resignationen bör vara ett naturligare resultat än en tilltagande skälmskhet och ysterhet.
Alltnog, fröken Malla reste ut med sina koffertar och föresatte sig att riktigt njuta av det som återstod av sommaren. Hon kom till Fisksätra med ett eftermiddagståg, och jungfrun som mötte hälsade så mycket från herrskapet, som var borta på supé hos konsul Naaman på Ingarön, dit de rest för en stund sedan. De skulle inte komma igen förrän vid middagstiden följande dag.
Fröken Malla installerade sig i vindsrummet utåt sundet, åt middag, och på kvällen satt hon uppe på verandan och studerade Ellen Keys Livslinjer tills solen sjönk bortom Duvnäshöjderna. Så kröp hon till kojs sedan hon ställt jungfruns väckarklocka på 5, ty hon skulle gå ut och njuta av den daggfriska morgonen och komma hem skälmsk och yster med famnen full av blommor och sätta i alla vaserna och överraska sin svägerska. Frukost ville hon alls inte ha, nej, visst inte, bara en liten kopp kaffe.
Hon väcktes brutalt av den ursinnigt ringande klockan. Hon sökte stanna alarmverket, men den lilla haken var borta, och hon stoppade klockan under täcket för att dämpa ljudet och icke väcka hela huset. Usch, vad klockan kylde på magen genom linnet! Hon kunde ha varit alldeles lugn, ty jungfrun hade inte kommit hem än - naturligtvis, då herrskapet var borta - och hon var ensam i hela huset. äntligen stannade ringningen. Fröken Malla gäspade, så att det lilla plomberade gapet lyste rosenrött med sin lilla lucka framtill, bara två tänders bredd, och de tänderna voro hennes stora sorg, hur vacker och elfenbensvit ersättningen än vilade i vattenglaset på nattduksbordet. Så började hon toaletten och stod snart färdig i sin 10-centimetersskjol, den vita blusen med guipé-filuret eller vad det heter och den vita segelhatten.
Jungfrun var och förblev borta, och Malla måste försaka kaffet. I tamburen tog hon en av svägerskans alpstavar och vandrade ut i den soliga morgonen.
Där fanns många stigar och hon valde en som bar till skogs. Men inte fanns här några blommor - det borde hon för resten ha förstått, nu så sent på sommaren. I stället skulle hon ta en duktig promenad.
Fröken Malla gick och gick. Hon hade aldrig varit i trakten förut. Stigen bar över berg och backar. Här och där lyste en villas plåttak genom lövmassorna. Solen steg och det blev varmt. Då lyste det till av vatten mellan trädstammarna. Stigen bar nedåt.
Hon kom till en vik eller ett smalt sund, vad det nu var, men inbjudande såg det ut. På andra sidan såg hon en halvförfallen brygga och längre ut reste sig en flaggstång och en vit skorsten ur barrskogen. För resten såg hon inga kulturmärken. Om hon skulle bada?! Hon rodnade vid bara tanken. Djärv var den onekligen - så här utan badhus och utan badlakan. Men det var alldeles rysligt hett och så här tidigt på morgonen var naturligtvis inte en katt ute. Hon tvekade ett par minuter, men så började hon hastigt kläda av sig i ett buskage och snart stod hon på stranden darrande i sin jungfruliga om också något passerade nakenhet och det bruna födelsemärket på hennes abdomen, som ingen hade sett, men som hon det oaktat var så generad för, skylde hon med handen för det fall, att - - - för det fall, att - - -.
Fröken Malla steg i den gulskimrande vågen och började plaska. Hon gick allt längre ut. Vad det kylde skönt. Hon plaskade alltmer energiskt. Här slutade bottnen mot bråddjup och här måste hon stanna - - - men vad var det?!!!
Dunk, dunk! lät det. Något vitt lyser genom alarna strax bredvid. Det är en ångbåt. Gud nåde fröken Malla. Hon upphäver 6-strukna fiss och inser att hon ej skall hinna i land förrän ångbåten har passerat. Beslutsamt men med en livdömds uttryck i ögonen sätter hon sig ned. Vattnet når henne till halsen. ångbåten är framme.
Gustavsberg IV läser hon frånvarande på dess sida. Men o du milde, o söte! O, o! Hon försöker huka sig ned så vattnet når henne till näsan - längre kan hon inte.
På akterdäck står den otäcke major von Hagen och tittar efter orsaken till skriket - - - men vad i herrans namn?! Vattnet sjunker omkring henne, sakta först men så allt hastigare och plötsligt sitter fröken Malla nästan torr på den leriga bottnen, naken, ohöljd för allas blickar, medan ångbåten passerar och propellerna fortsätter sin sugning. Major von Hagen klämmer intresserad fast sin monokel och bredvid honom står - fröken Malla bidar döden - kammarherre Hökenberg, han med de röda mustascherna - och en liten pojke - o, det är lilla Gösta von Hagen, som vinkar med sin mössa och ropar: - Titta, tant Heine, goddag, tant Heine, tack för pralinerna!
Gud!! Hon har badat vid Stäket.
Nu är ångbåten förbi och vattnet stiger igen. Det kunde vara onödigt för resten tycker fröken Malla. Hon vacklar i land och hennes vita abdomen med födelsemärket försvinner i buskaget.
Fröken Malla är mera död än levande. Och medan hon klär sig i buskaget försiggår en ännu mera genomgripande förändring med henne än den kritiska åldern mäktat åstadkomma.
Fröken Malla finner sin Gud. Hon inser, huru tomt hennes liv har varit, hur ytligt, hur flärdfullt. Och kärleken, som aldrig fick förljuva hennes tillvaro, hur värdelös är den icke mot den kärlek, som finnes däruppe. Och alla män äro - - äro - - ena slokar, ja, just slokar!
Fröken Malla stannar två dagar hos sin bror
revisionssekreteraren. Hon skrattar icke som förr, allt det skälmska
och flickaktiga är försvunnet, hon har blivit en gammal kvinna och hon
påpekar det också. Brodern har icke ens en bibel på sitt
sommarnöje. Fröken Malla reser till staden igen och pastor Josef
Rosenius kan räkna ett nytt lamm till sin växande hjord.
