- Project Runeberg -  Albert Engströms samlade /
Hälje

Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Hälje
Ur "Naket o. s. v."

Indelte soldaten Hälje ved Södra Vedbo kompani av Kalmar regemente var av hårdför släkt, mager och seg och en utmärkt arbetare, som en äkta smålänning anstår. Hans torp låg långt inne i skogen utan grannstugor på nära håll. Mellan mötena på Hultsfreds slätt syntes han sällan till utom vid kyrkan och på något gille, ty på sådana voro soldaterna då för tiden ärade gäster. Hans hustur Maja var en ordentlig kvinna som skötte hemmet och födde ungar utan tanke på en överbefolknings faror, alldeles som det bör vara.

En vinterdag, då Hälje fällde timmer, slant yxan och skar ett djupt hål i stöveln. Han svor till ett tag men fäste sig icke vidare vid saken. Då han kom hem på kvällen, var strumpan alldeles röd, ty yxeggen hade gjort ett litet hack i stortån. Den ville icke sluta att blöda, utan Maja måste mitt i natten springa den långa vägen till backstugusittaren Jarl, som kunde stämma blod. Denne följde beredvilligt Maja, läste över foten, fick två tolvskillingar, ty det var hans taxa, och dessutom ett par ordentliga kaffegökar. Följande morgon var Hälje åter i arbete.

Blödningen hade ju genast stannat, men efter ett par dagar började tån värka. Och till slut värkte den trots baddningar med brännvin och salt, så att Hälje inte kunde gå till skogen, utan satt hemma och hävde ur sig saker, som han inte hade lärt sig i doktor Martin Luthers katekes eller någon annan kristen bok. Han fick icke sova för plågorna och tån började bli svartblå. Att resa in till doktor Wiborgh i Eksjö skulle aldrig ha fallit honom in, Jarls upprepade läsningar voro till ingen nytta och närmaste kloka gubbe, vad kallbrand och annan värk hos både kreatur och människor anbelangar, bodde ända nere i Pelarne socken. Och en natt tog Häljes tålamod slut. Det värkte och högg i tån så att det sjöng i skallen på honom. Nej, nu blev det för jävligt! Han beslöt att ta saken i egen hand. Vrålande välte han sig över Maja ur sängen och hoppade på ett ben svärjande bort till fällbordet, där rovoljelampan stod. Han tände och lyste i verktygslådan, som hängde på väggen, valde ett stämjärn av grova mått, tog vedyxan och satte den onda foten på huggkubben i spiselvrån. Maja anade att en operation var i görningen. Hon ville skrika, men vågade icke, och höll händerna för ögonen. Detta var ju rent förskräckligt! Tänkte han verkligen hugga av sig tån?!

Det såg så ut. Men nu tycktes han bli betänksam. Han lade från sig tillhyggena och hoppade till hörnskåpet, som han öppnade. På dess nedersta hylla stod en kvartsbutelj brännvin. Den satte han för munnen och kolkade ljudligt i sig innehållet. Han kunde sannerligen behöva något att hämta mod och kraft ur till det som förestod.

Och nu satte han åter foten på huggkubben, märkte med stämjärnet på tån ända inne vid foten och klämde till med yxhammaren.

Jaha, där låg stortån och blogade. Maja såg mellan fingrarna ur foten blogade. Golvet blev rött. Det såg ut som vid en slakt. Hälje tittade halvfånigt på stortån och den stympade foten. Värken i tån var ju borta, men det gjorde inte precis gott i foten heller. Och blogen måste stämmas.

- Opp, kärring, å skaffa traser, men dä ska bli fort, annars jädrar -

Men Maja stod redan på golvet bakom mannen, skakande av rädsla och kanske litet av kyla också.

- Ja stå inte å glo utan skaffa lockenät (spindelväv) å traser å mojänger, inna blogen rinner å mej! Har du inga traser, stolla, du har ju särkafaen, riv å framsida, den har du inget bruk för!

- Jae Jessus söte goe Hälje, men först måste ja ha lockenät, annars stannar inte blogen -

- Lockenät finns i bokhylla, ditt blinnstyre! Dä finns på bibelen å gamla postilla å på di annre böckera mä.

Hälje ägde utom Undervisning för infanteristen och almanackan fem böcker av andligt innehåll, alla täckta av damm och spindelväv. Snus hade han i näverhurran, så nog fanns det mojänger.

- Tänka att barna sover, sånt liv som här ä! sade Maja medan hon samlade spindelväv. Inte ett ljud hördes från kammarn.

- Prata inte, kärring, utan lägg förband!

Först tvättade Maja nödtorftigt det gapande såret, ur vars mitt benet lyste blodigt gult, med brännvin och salt. Därpå strödde hon på snus, mycket snus, och lade spindelväv över, mycket spindelväv och sedan ville hon ta sin enda linnesärk till förband, men Hälje röt och tyckte att detta var överdåd. Det fick duga med blaggarnssärken som hon gick och stod i. Hon rev sönder framsidan och det var inte utan att hon skämdes för sin karl, där hon stod i sin nakenhet, ty vi smålänningar voro förr i världen så beskaffade, fast ungdomen nu lär begripa att kroppen är Den Helige Andes tempel och ingenting att skämmas för. Förbandet blev så bra lagt, att Pelarnegubben själv inte kunde ha gjort det bättre. Men Hälje begrep inte riktigt, varför foten värkte, fast stortån var borta. Men sånt här kan kanske inte bli bra med detsamma, resonerade han. Och lite värk skall väl en krigsman kunna fördra.

*

Hälje blev trots allt friskt, ty vi smålänningar tåla mer än andra folkslag. Och han fick fortsätta krigstjänsten, fast han på sätt och vis var krympling, men man var inte så noga med småsaker på den tiden. Maja hade alltid beundrat honom, även när han kom hem lite mosig från något kalas och började vänslas med henne, ty han var en riktig karl och det såg ut som om han vuxit sig högre i hennes ögon efter tåoperationen. Sådant vågar sig bara en verklig man på.

"Kärleken är av ett besynderligt slag", står det i den gamla visan och ungarna kommo som förut, fast kanske med litet längre mellanrum. Men barntiden, som det hette, skulle väl snart vara slut. Och en dag gick det upp för Maja, att nu var det fyra år sen det sista kom till världen. Nu skulle hon väl få vila till döddagar, vad barn beträffar. Men vad vet människan om sådant! Rätt som det var, var det färdigt igen. Detta var en verklig missräkning och hon började bli litet gnatig, särskilt så Hälje kom hem och var glad i hågen. Då låg hon och malde och malde om detsamma och förebrådde mannen, att det var som det var. Nu kunde hon ha behövt frid och ro. Hon hade aldrig bråkat med sin karl och han hade intet att förebrå henne. Men någon gång fick det vara slut.

Ju närmare hon kom sin svåra stund, desto gnatigare och argare blev hon och just då han ville sova, var hon som värst, grälade och skällde och var riktigt led. Och en kväll då Hälje kommit hem efter några kaffegökar och var vid ett farligt humör, om man bråkade med honom, utöste hon sin ledas skålar rikligare än vanligt, grät och skällde om vartannat och ställde till ett ordentligt uppträdande.

Plötsligt rann sinnet på Hälje och han skrek:

- Nej nu jädrar å slå alarm, om ja står ut längre mä denna häringa skällninga. För dä ä väl inte bara mitt fel, jäkla käring! Den här ongen ska bli den siste, dä kan du ge dej hundan på! Nu ä dä slut, dä ska ja visa dej! Ja har väl opererat mej förut, å rädd ä ja inte, dä vet du!

Och alldeles som den natten han högg av stortån välte han sig svärjande över Maja, klev ut på golvet, tände och lyste i verktygslådan, tog fram det gamla stämjärnet, grep yxan och satte sig under rysliga eder på huggkubben.

Då blev Maja verkligt rädd, ty hon visste att bakom Häljes ord stod en riktig karl, en soldat vid Kalmar regemente. Hon rusade upp ur sängen, ryckte till sig stämjärn och yxa och låste in dem i dragkistan. Ty det ville hon inte vara med om! Alltför höga värden stod på spel.

Sedan skällde hon aldrig, utan var from som ett lamm. Hemma i Småland är kärleken praktiskt tropisk.


Project Runeberg, Thu Dec 20 01:36:24 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/engstrom/halje.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free