- Project Runeberg -  Albert Engströms samlade /
Johannes

Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Johannes
Ur "Äventyr och hugskott"

Tåget stannar, och konduktören öppnar en tredjeklassplattforms järngrind. En liten satt karl raglar ut, full och bra. Svetten rinner i floder från hans panna och kinder och han släpar på den traditionella nattsäcken, vars tunnhet bulnar vid ena kanten. En avlång kropp göms där. Det är den traditionella litern. Mannen heter Johannes och är en av Smålands styvaste karlar.

Han kan endast med svårighet hålla sig upprätt. Han knäar och kutar, tar en överhalning då och då och stirrar med en oändligt slö uppsyn ut över de småländska pitpropsplantorna som omhägna den lilla stationen. Denna ängd är för honom ett universum, ty han kan inte tänka längre än till närmaste stad som ligger på en mils avstånd, omhägnad av liknande plantor. Och denna stad är med sina torgdagar ett eldorado med fläsk och kött och sill och ett spritbolag. Vid marknaden inger den honom en dunkel föreställning om cirkus och gyckel och positiv och harpor och basuner i smålänningens himmelrike.

Nu är han hemkommen från en vanlig torgdag och är yrvaken efter sömnen i kupén och håller på att orientera sig, medan svetten strömmar i det grova ansiktets fåror och snusblandat dregel rinner ur mungiporna ned på den rödgulblågrönsvartvita yllehalsduken och den dubbelknäppta västen, där silverkedjan prålar med sin urnyckel med skaft av fyrkantig silverplåt - enda arvet efter fadern.

Ur en förstaklasskupé hörs: - Att man tillåter såna där att följa med tåget!

Jag skulle vilja stiga fram och kunna ta av mig en fjäderprydd barett och släpa fjädern i sanden och säga med böjd huvud och handen på hjärtat:

- Sköna dam! Förlåt en vandrande riddare, men det är bara Johannes som är litet dragen och det är hans rättighet just nu. Han har inte dansat sig trött, han dignar inte under utmärkelser, han har icke tornerat sig så där echaufferad för någon frökens äras eller färgers skull. Men han lastade i natt ensam en hel järnvägsvagn med grova stockar. Det är helt simpelt en jäkla karl. Sköna dam, jag hälsar er!

Men då visselpipan ljuder och tåget går, ser jag, att det inte är någon ung dam utan en gammal fröken med hakbandshatt och ett ansikte, i vilket litet grävt ännu djupare fåror än i Johannes, fast orsakerna äro andra.

Tåget går alltså med den gamla kvinnan och hennes indignation.

Johannes står kvar på perrongen. Han ser slött på lokomotivets ånga som dröjer kvar och böljar några sekunder inom stationens hank och stör, och så styr han ut på landsvägen. Han ler för sig själv, ty han är lycklig. Han har inte hört ett ont ord, han är full och glad och fredlig och han glömmer, att arbetet börjar i morgon igen.

Johannes har arbetet sig fram till förstugubron. Där står hustrun och ser hur det är fatt. Men hon grälar inte som de flesta hustrur skulle göra i samma situation. hon bara säger till ungarna: - Nu är far hemma och nu går ni ut, för nu ska far sova! Hon hjälper honom uppför trapporna och in i kammarn, räddar nattsäcken med dess liter. Johannes dråsar i fållbänken och slumrar in i ett nirvana som du och jag ha svårt att tänka oss. Ty vi ha ju nerver, säges det, medan Johannes bara har en nerv. Den ena ändan har han i huvudet, den andra sitter han på. Alltså en nerv som en kabel. åtminstone låtsas han inte om, om den har förgreningar.

Johannes sover, och fridens änglar omsväva hans läger.

Nu till Johannes historia och orsakerna varför jag unnar honom hans lilla fylla. Johannes är statarpojke från början. Då han blev 22 år, gifte han sig med en läskamrat, som han funnit till äktenskap lämplig. De hade gått några år och hållit varandra i händerna och lyssnat till blodets sång som lät allt närmare - och under den farliga höbärgningstiden - ni förstår - ladorna, där syrsorna sjunga, de långa ljumma nätterna och styrkan som kom musklerna att svälla. Så var den saken klar - och varför skulle inte Johannes kunna gifta sig, han som kunde lyfta en räl på mitten och gå med en tunna råg uppför kvarntrappan sen han själv svängt den över nacken?

Nu kom de goda tiderna. Det blev kolkörning och skogsavverkning i stor skala nere i den fattiga socknen. Mastträden föllo först, så kom den medelstora skogen och sist pitpropsen i milliontals fot. Sågarna arbetade och de fattiga förtjänade pengar, men de rika förtjänade mera, ty de hade ju satt arbetet i gång.

I en isbelagd backe stjälpte Johannes lass. Han kom under och bröt högra armen och hans lurviga ölänning, som han köpt för 90 kronor, blev så illa åtgången, att han måste sälja den till slaktarn för 45. Men inom 14 dagar hade Johannes köpt en ny ölänning och gick med högra armen i band och lassade på med vänstra - och det var ändå stockar som voro 12 tum i lilländan. Pitpropsen var som tändstickor - och då han körde kol satt han framme på ryssen, svart som en morian och sjöng i svängarna, medan den nya ölänningen travade som på en kapplöpningsbana och isen stänkte om hans hovar.

Det var vackert att se hur kolkörartåget kom fram som en svart orm ur den vita skogen. Det ångade om de små hästarna och stybbdammet låg som en rök över och efter alltsammans. Fast det hör strängt taget inte hit.

Men så småningom blev det sämre med förtjänsten. Konkurrensen blev större. Körarna sålde sina hästar och började arbete med lastning vid järnvägsstationen.

Johannes kom ner och talade med inspektoren och bad att få lasta ensam. Eljest behövdes det åtminstone två att lasta en vagn med stockar, sliprar eller plank. Han fick det - och vi äro där nu. Nu lastar han - inte alls efter 8 timmars arbetsdag, utan som en fri man (något så när), när och så mycket han vill. Han har lastat ihop ett eget hem med en trädgårdstäppa och ett potatisland framför. Han vill inte ha någon kamrat, ty han vill lita bara på sig själv. Han lastar två vagnar på dygnet, ty han har Smålands hela seniga energi koncentrerad i sin lilla jättekropp.

Om du går ut mitt i natten på den lilla stationens lastplan, kan du vara rätt säker på att få se Johannisas silhuett mot luften över den svarta pitpropskonturen med ena ändan av en stock på sin järnrygg. Då hans två vagnar äro fullastade, går han hem och tar sig några timmars vila.

Men då han vaknar, äro lederna stelnade. Han känner sig som i bojor och han stöter på hustrun:

- Krestin, nu får jag löv å öpp! men ja kan inte röra e le! Du får löv å hjälpa mek!

Och Krestin stiger upp och drar sin man ur sängen. Där står han stelbent och med värkande rygg, medan Krestin klär på honom ylletröjan och hjälper honom med byxorna och västen och snör pjäxorna på honom. Och det kan hända, att hon måste leda honom några varv runt i rummet, innan hon fått honom så pass att han kan reda sig själv. Så får han sitt matsäcksknyte och det bär i väg.

Men då han i den sovande morgonen kommer in på stationsområdet och har satt sin breda rygg under en sliper och börjar knoga uppför den sviktande plankan, är han åter Johannes, som är smålänning och icke vet av några svårigheter. Bara han börjat svettas och fått maskinen i gång, går han som ett urverk. Från måndag till lördag.

Men på lördagarna, stundom, händer det, att han måste in till stan, till fantasi och narkos. Vem unnar honom inte det?

Han har uppfyllt sina skyldigheter mot sig själv och sin familj. Hans stuga är vacker och runt omkring gror föda ur den fattiga småländska sanden. Och lite ringblommor och pioner för själen också. Och lavendel för kyrkobesöket.

På söndagen gå de till kyrkan Johannes och Krestin. Johannes går två eller tre steg före, ty han är ju karl, och efter kommer Krestin med båda ungarna vid händerna och en tredje som gör hennes hy gul och gången släpande.

Men Johannes tänker inte på sådant. Han kommer att sitta på bortersta bänken ett slag och så går han ut bland gravarna eller till sockenstugan och bjuder på snus - eller också går han bort till stallen och pratar med herrgårdskuskarna och får sig en dragnagel ur deras söndagslitrar.

Kanske Johannes också har med sig en liten blå flaska och kan bjuda igen. Ty han har förtjänat sitt brännvin ärligare kanhända än herrgårdskuskarna.

På måndags morgonen blir det svårt att få honom i gång. Kanske Krestin rent av måste gnida hans armar och ben. Skulle han vila över en dag bleve han förstenad och socknens goodtemplare skulle säga: - ännu ett offer för brännvinet! Men Johannes vilar inte. Och intet ont har han gjort. Johannes är en av de hederligaste människor jag känner.


Project Runeberg, Thu Dec 20 01:36:24 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/engstrom/johannes.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free