- Project Runeberg -  Albert Engströms samlade /
Luskungen

Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Luskungen
Ur: "Mitt liv och leverne"

Det artade sig till hunger och dyr tid i Småland. Det är inte länge sedan. Man behöver inte vara 50 år för att minnas det.

Det hade knappt kommit någon vårflod, och sen snön hade gått sin kos, kom torkan. Vägarna sprucko, åkrarna sprucko, och gräset, som trängde sig upp med små tvinande strån, brände solen brunt. Vattnet sjönk i sjöarna och bäckarna torkade ut. Emån letade sig fram bland bottenstenarna med ljumt vatten och gölarna stodo stinkande av ruttnande gräs och bubblande strandgyttja. Och solen stod röd och förfärande och obarmhärtig och tycktes dröja i sin bana för att stråla ned ofärd över marken.

I kyrkorna läste prästerna upp psalmbokens trollformler mot torka och bönderna gnällde trollsånger för att nedkalla regn, men det kom intet regn. Deras gud ville straffa det vrånga och horiska släktet, ty måttet var äntligen rågat. Smålänningarna framhärdade i synden, de voro slappa i tron, och det hade de för resten varit sedan många hundra år. De hade visserligen fått en duvning då och då i form av missväxt och kolera, men de kunde inte förstå att de syndat mer än vanligt på sista tiden. Bönderna tyckte sig behandlade orättvist och började tvivla. Men tvivlet är den farligaste synden, sade prästerna, som hade sina grova löner och inte behövde vara rädda för att maten skulle ta slut i deras visthusbodar. Bedjen och åkallen, sade de och vibrerade med rösten och slogo i predikstolarna, som de hade lärt sig av andra präster. Men tvivlen icke!

Under tiden brann solen allt hetare. Brunnarna torkade ut och kreaturen råmade efter vatten och föda, ty vinterfodret var på upphällningen. De sjöngs och bads i gårdarna, men himlen lyssnade icke.

Folket gick som i en dröm. Man såg tecken och under i luften. Hägringar syntes i skyn med krigshärar och moln av underlig skepnad.

Allt flera började tvivla på prästernas ord och bönens makt. Om vår otro och synd är orsaken till allt detta, sade de, varför förhindrar inte Gud vår synd och otro, då han är allsmäktig? Inte kan den allgode Guden vilja att något ont finns till, om han är barmhärtig och vill endast det goda. - Gud tillstädjer stundom det onda, svarade prästerna, för att pröva människorna. - är det barmhärtigt? frågade bönderna. - Vi förstå inte Guds rådslag, svarade prästerna, men han vill alla människors frälsning. - Varför tillstädjer han då prövningen, där lite var kan gå under? frågade bönderna åter. - Vi människor förstå intet av det Guds ande tillhörer, svarade prästerna.

Sådana samtal rubbade trosstyrkan i församlingarna och ledde till många misshälligheter. Trons pelare vacklade oroväckande i Emådalen, och det hände att prästerna fingo ordentligt med stryk, då de gingo hem från kalas hos länsmannen eller socknens kapten. Ty jorden skulle förgås i alla fall, och prästerna visste intet. Det var en förfärlig tid.

Jorden skulle förgås. Många tecken förebådade en sådan katastrof, som i det stora hela inte hade betytt så mycket i universum, åtminstone inte ekonomiskt.

Men smålänningarna voro intresserade, ty de hade dåliga samveten och voro inte riktigt säkra på att inte prästerna ändå trots sin oförmåga av logik hade rätt i månt och mycket, fast nog var det jäkligt att de skulle ha det bra, mat och dricka fult upp, under det man led nöd i stugorna runt om prästgårdarna. Kanske var det i alla fall bäst med bön och åkallan, då prästen ordinerade sådant.

I en socken långt inne i Småland, inte så långt från Emåns källor, bodde en tiggare i en förfallen backstuga. Han var en riktigt gammaldags trasig och barfotad tiggare och kallades Smugen, och han levde i sin koja med sin käring och en get. Varken han eller gumman tvättade sig någonsin, och Smugens tiggarpåse var om möjligt trasigare än hans paltor. Jag har själv sett Smugen då jag var 4 år gammal och minns honom rätt bra. Han hade blivit ett inventarium i Emådalen och gick icke ohjälpt ur något kök.

En dag vandrade Smugen och käringen tysta sin väg fram emellan ett par byar under den brinnande solen, Smugen först och käringen några steg efter, ty tiggare bjuda sällan sina fruar armen och gifta män tala ännu mera sällan med sina fruar - om dessa båda nu voro gifta - jag vet det inte. Då upptäckte Smugen något underligt vid vägkanten.

Det kan knappt beskrivas. Det var en kompakt spolformig massa som rörde sig framåt vid dikesrenen. Smugen stannade och såg. Den var en aln lång och bestod av millioner löss - och runt omkring var marken betäckt av tusentals löss, som rörde sig i samma riktning som den stora kroppen. Smugen petade i kroppen. Den var löss alltigenom, löss som lågo på varandra och hängde tillsammans och rörde sig. Det var hemskt och underligt. Smugens käring kom fram, och hon visste vad det var.

Det var Luskungen, ofärden som gick fram över Småland, sakta men säkert. Det hade hon fått veta av sin mormor, att när Luskungen visade sig, skulle det bli en vinter som man ej sett maken till. Folk skulle frysa ihjäl och mat skulle fattas, och tiggarnas död var given, då inte bonden hade en brödkaka i taket. än var det sommar men snart blev det höst och sedan kom det förfärliga, att jagas från gård till gård och ligga i lador, där det inte fanns ett strå hö och så somna i en driva utanför en stugudörr.

I nästa gård berättade Smugens käring om Luskungen. Det var hemskt att höra och Guds straffdom låg över Emådalen.

Folk gick och såg på vidundret, där det kröp framåt. Det var grått och olycksbådande och gick så sakta, sakta, och efter några dagar hade det hunnit till korsvägen vid kyrkbyn - ty det kom bara en aln framåt om dagen. Där såg det ut som om det ville vika av inåt kyrkan, men en kväll togo några drängar halm med sig och lade den omkring Luskungen och tände eld.

Det sprakade och smällde, som då man tänder eld på en enrisbuske, men han rörde sig framåt ändå. Då hämtade de mera halm och täckte honom fullständigt. Det blev ett bål och underligt var att lössen, som kröpo runt omkring, styrde kurs in i elden och förgingos där.

Luskungen förde med sig en religiös väckelse i socknarna. Folket delade sig i två läger, mot och för Luskungens betydelse. De klokare prästerna läto företeelsen verka utan att ge sig in på vetenskapens hala fält, de fåvitska nedsatte Luskungen till en naturhistorisk egendomlighet och blevo misstrodda. Smugens käring var den som segrade över alla partier. Det skulle bli en förskräcklig vinter, och det blev det.

Hösten kom utan gröda och folket längtade efter åska och svarta moln. åska blev det också i en socken, då adjunkten var ute i socknebud, och blixten slog ned mellan hästen och vagnen. Hästen segnade ned på knäna, men ingen skadades. Vintern blev den hårdaste i mannaminne. Allt Sverige hade lidit av sommarens torka, så att tiggare översvämmade landet och förtvivlade strykare rånade folk på kyrkvägen. Barn kommo bort under snöstormarna och folk hittades ihjälfrusna i drivan.

Men nästa vår kom med flod och regn och grön brodd och alla jordens dolda krafter levde upp, och Emådalen fick mångfalt igen efter det hårda året.

Jag kommer ihåg, hur Smugen berättade denna historia innan jag ännu fyllt 5 år. Han satt på pallen bredvid järnspiseln med sin bruna lappade påse och hade göra med att hålla sitt grå hår ur ögongen och klia sig, medan han åt sillen och ordnade brödbitarna, ty de största skulle gömmas. Marcus Larsson hade målat honom en gång i hans stuga med gumman och geten, och den tavlan är stulen, som de flesta av Marcus Larssons smålandssaker, men Larsson var lättsinnig som de flesta målare och hade mest nöje av att skramla i fickorna med sina värdelösa medaljer - berättade min mor, som såg honom på den tiden han åkte med spann genom grindarna hemma utan att öppna dem förut, och lät sin ateljé brinna, därför att det var så vackert. Men det hör ju inte hit.

Jag har också hört historien om Luskungen, som förvirrade Emådalbornas religiösa begrepp, några år senare, av folk som sett den, släktingar till mig, hederliga smålandsbönder, kyrkvärdar och häradsdomare, som skulle ansett det under sin värdighet att komma med något, som under någon form någonsin skulle inrangerats under begreppet fantasi. Så att jag tror irreligiöst.


Project Runeberg, Thu Dec 20 01:36:24 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/engstrom/luskungen.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free